Han öppnade lyssnarnas öron för den stora världen

NÖJE

På 80-talet fanns inte så mycket, men vi hade ”Eldorado”.

Två P3-timmar varje söndag byggde Kjell Alinge poetiska radiocollage som öppnade lyssnarnas öron för den stora världen.

Jag var för ung för ”Hemma hos”, sketchserien som Kjell Alinge gjorde med Janne Forssell på 70-talet och som på många vis bildade skola för svensk radiohumor. Men jag har lyssnat i efterhand – tre samlingar med det bästa från programmet finns på strömningstjänsterna – och det är inte svårt att förstå varför blandningen av halsbrytande psykedelisk galenskap och vilda associationer gjorde så djupa intryck på så många då.
För något liknande hade ju inte hörts i radio tidigare.
Samma sak med 80-talets ”Eldorado”, programmet som Alinge främst förknippas med.
I ett försök att fånga och skildra känslan av samtidens populärkultur byggde han där collage av musik, filmljud och ofta väldigt fria filosofier. Bara underrubrikerna, först ”Stjärnornas musik” när programmet gick på sen kvällstid och ”Äventyret fortsätter” när det flyttade till söndagsförmiddagar, satte i gång tankarna.

Och ”Eldorado” gjorde verkligen skillnad i 80-talets Sverige, långt före internet, med två kanaler i tv och tre i radio.
Kjell Alinge lät Eva Dahlgren spela in den drömska ”Eldorado”-jingeln. Programmet levde även i något slags symbios med Adolphson & Falks teknologiromantiska pop. När jag tänker på låtar som ”Bärande våg” och ”Blinkar blå” tänker jag på ”Eldorado”. Det var speciellt för ”Eldorado” som de spelade in sin klassiker ”Mer jul” 1984.
Och där mycket av dagens musikradio styrs av spellistor och hårda mallar gjorde Alinge som han ville i ”Eldorado”. Mest legendariskt är förstås när han blev så golvad av Titiyos debutsingel att han i ett program satte ”Talking to the man in the moon” på repeat.

1993 lades ”Eldorado” ned men kom tillbaka 2005, då som webbradio. För en så genuint nyfiken person som Alinge passade det förstås att åter vara pionjär i en ny sorts kanal men snart hamnade programmet även i P2-tablån innan det till mångas besvikelse åter försvann 2013.
Senaste gången jag knäcktes av Kjell Alinges radiokonst var emellertid så sent som för en dryg månad sedan. På 35-årsdagen av John Lennons bortgång, den 8 december, ramlade jag över en länk till ett specialprogram om Lennon som Alinge gjorde 1980, samma kväll som nyheten blev känd. Han spelade Beatles och berättade, märkbart tagen, på ett lika enkelt som drabbande sätt vad Lennon betytt för alla ”över 15 och under 50”. Så ung var ju popmusiken då.
Sveriges Radio borde rensa i kvällens tablå och göra ett liknande program om Kjell Alinge.
För få, om någon, i Sverige gjorde mer av radiomediet än han. Det var public service av allra finaste sort.