Krönika

Håkan Steen

Detta är politisk rock – på allra bästa sätt

NÖJESBLADET

Hon sjunger visserligen om mörker och elände.

Men en så här trist och tom vinter kommer ändå ny musik från PJ Harvey som ett slags befrielse.

På söndag är det tre veckor sedan David Bowie dog och det känns fortfarande lika overkligt, sorgligt och tomt.

Delvis anar jag att det är därför som det känns extra välkommet med ny musik från Polly Jean Harvey.

För om Bowie var en essentiell hörnsten i mina tonår på 80-talet hörde PJ Harvey till de där artisterna jag tydde mig till lite extra mycket under den på många sätt minst lika förvirrade tjugonåntingtiden på 90-talet.

Troligen ledde det ena till det andra. Harvey delar på många sätt Bowies konceptuella syn på musik och artisteri, en uppenbar nyfikenhet på att gå in i olika roller och utforska sin musik från olika håll.

Och precis som Bowie med sina två sista skivor gjorde en sensationell comeback är de facto PJ Harveys senaste album, drygt fyra år gamla ”Let England shake”, något av det allra bästa hon har gjort.

Om Harveys 90-tal var något slags modern blues med intellekt utforskade ”Let England shake” engelsk mentalitet och mekanismerna bakom och konsekvenserna av krig. Angreppssättet kändes närmast journalistiskt och resultatet var rent omskakande.

På kommande albumet ”The hope six demolition project” (släpps i april) gräver hon, av allt att döma, ännu djupare. Låtarna är präglade av resor till Kosovo, Afghanistan och Washington DC. Hon valde att ställa ut sig själv och sin studio på Somerset House i London, så att alla som ville kunde följa inspelningsprocessen i realtid. Men också för att ta in vibrationerna av en byggnad som haft väsentlig historisk betydelse för Storbritannien som kolonial stormakt.

Nya singeln ”The wheel” är ingen partylyssning. Den handlar om barn som faller offer för krig och terror. Men den drabbar, på precis samma sätt som ”Let England shake” och ”On battleship hill” drabbade.

Låten är en enda rå elgitarrgroove med mörka saxo­foner och Harveys röst, som med sin balanserade styrka sjunger om 28 000 oskyldiga unga människor som lemlästas eller försvinner och en omvärld som bara ser på och låter det ske.

Det är politisk rock på det bästa av sätt, i en tid som verkligen behöver det.

Månadens singel, utan tvekan.

FAKTA

Lyssna på

”LONDON BOYS” (David Bowie)

Av någon anledning är det den här gamla modsskildringen jag spelar mest med Bowie just nu.

”SLIP AWAY” (David Bowie)

Tjatar än en gång om en väldigt new yorksk och alldeles för förbisedd ballad, från 2002 års ”Heathen”.