Bengt och Göran skulle förmodligen implodera om de såg Avantgardet

Avantgardet Avantgardet på Bar Brooklyn i Stockholm. Foto: HÅKAN STEEN
Avantgardet Avantgardet på Bar Brooklyn i Stockholm. Foto: HÅKAN STEEN
NÖJE

Det går att tycka om Avantgardet av många skäl.

Ett av de viktigaste är att de mer än kanske några andra i Sverige just nu odlar känslan av att vad som helst kan hända.

När man sätter fem plus på Håkan Hellström, som jag gjorde i lördags, ingår det i upplägget att det kommer ett antal mejl från folk som heter Bengt, Göran eller Lennart och ska förklara hur inkompetent man är som hyllar den där jävla falsksångaren som bara snor.

Jag glad för Bengts, Görans och Lennarts skull att de inte är med den här tisdagskvällen på Bar Brooklyn i Stockholm när Avantgardet från Nybro gör sin blott andra riktiga spelning någonsin.

För den som inte klarar av Håkan skulle förmodligen implodera över Rasmus Arvidsson, som på skorrande kalmaritiska vinglar sig igenom ett gäng låtar om knark, kärlek och politik. Ömsom uppgivet och ömsom euforiskt men sällan alltför tonsäkert eller välbalanserat.

Precis som Håkan visar Avantgardet gärna var de kommer ifrån. Det är Nationalteatern-groove, Lou Reed-mörker och en del Lundell, Pugh och Libertines. Ohippt och lite för slirigt för att rulla i gång verkligt sväng. Men avväpnande mänskligt, på ett väldigt vackert sätt. När Rasmus får verklig feeling brister han ut i okontrollerade vrål.

Han lyckas kanske inte nå hela den kokheta lokalen men folk längst fram är så saliga att Avantgardet spelar en låt till fast de inte får och annan musik börjat snurrar i högtalarna.

Avantgardets Björn Olsson-producerade debutalbum ”För många dyra skor och döda ögon” – titeln lånad från Håkans ”Exile on Wollmar Yxkullsgatan” – kom i mars men jag hann aldrig riktigt lyssna och det var förstås ett misstag, för skivan är utmärkt och rymmer flera av vårens starkaste textrader. Som ”hittar en påse i min ficka med danssteg i”.

Rasmus Arvidsson skriver med humor och utan pekpinnar om hur han flydde småländsk landsort för Belfast och London, gick ned sig rockromantik med alkohol och droger, trodde han skulle dö men flyttade hem och kom ut på andra sidan, nykter och nykär i ett hus på Öland.

Där jag står blir jag främst glad jag över att något fortfarande kan få vara så här. I en tid när konkurrensen är så hård att väldigt få artister vågar vara spontana, av rädsla för att verka det minsta dåliga, är känslan med Avantgardet att det hela tiden kan gå hur som helst.

Det är livemusik, på riktigt. Jag vill uppleva det igen.