Krönika

Jan-Olov Andersson

En brasa som aldrig tog fyr

NÖJE

Det har varit mycket snack om original och kopia. ”Stjärnorna på slottet” och ”Så mycket bättre”.

Efter tre program har originalet ännu inte ens varit lika bra som kopian.

Vi var nog rätt många – både tv-tyckare och tv-tittare – som i vintras inte hade några större förväntningar på TV4:s ”Så mycket bättre”. Det lät som en slags fattigmansvariant av SVT:s succéprogram. Och sin vana troget skulle kanalen säkert lägga in störande moment där tittarna uppmanades att ringa och rösta på något. Vad som helst – snyggast kaftan, fånigast aktivitet – bara det drog in pengar till kanalen.

Men det blev braksuccé både hos oss magsurade tv-skribenter och hos tittarna, på ungefär samma nivå som SVT:s program. Bekännelser, prat om med- och motgångar, skratt och tårar, precis som i ”Stjärnorna på slottet”, och så ljuvliga coverversioner av varandras låtar som det som verkligen lyfte programmet.

Och det är som att man blev så tv-skadad att man nu sitter och väntar på just det.

Låtarna!

I går fick vi en låt, då Niklas Strömstedt ju är musiker och avrundade programmet med en fin version av ”Om”, tillsammans med Marika Willstedt och Mats Persson.

Så här efter tre program av ”Stjärnorna på slottet” framstår premiärprogrammet med Dan Ekborg, härligt frispråkig, som det som engagerat mest. Där fanns mest svärta.

Egentligen var det inget fel på Niklas Strömstedt-programmet heller. Han var perfekt värd, hade hittat på en aktivitet (att uppträda för folk på gatorna i Göteborg) som krävde lite engagemang av deltagarna och berättade frikostigt, personligt, ibland gripande, om allt från sin barndom till karriären och privatlivet.

Både Dan Ekborg och Ulf Brunnberg försökte provocera lite grann och Marie Göranzon ville gärna tala lite djupsinnigt om det mesta.

Men det var ändå som en brasa som liksom aldrig tog fyr.

Pappa Bo Strömstedt.
Pappa Bo Strömstedt.

Antagligen för att Niklas Strömstedt helt enkelt inte är de stora gesternas man. En som hela tiden nödvändigtvis måste stå i centrum. Även motgångar tycks ha runnit av honom. Han kunde, i dag, se med viss humor även på taskiga recensioner.

Inte så konstigt, kanske. Är man en hyvens kille och har vuxit upp med en pappa som i åratal var chefredaktör för Sveriges (då) största kvällstidning, har man nog viss distans till både kändisskap och den mediala uppmärksamhet som följer i dess fotspår.