Krönika

Jan-Olov Andersson

Nöjesbladet

Hon slog ner som en bomb

Nöjeskrönikör Jan-Olov Andersson: Lena Nyman verkade ta både ris och ros med ro

Lena Nymans register var brett.

Först gjorde hon skandalsuccé. Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken”-filmer blev omtalade i hela världen för sexscenernas skull.

Sedan skrattsuccé. Revyerna och filmerna med Hasseåtage gjorde henne till en av våra folkkäraste skådespelerskor.

Hon fick beröm för första filmrollen som en sjuårig flicka som blir vittne till ett mord. Men filmen i sig – thrillern ”Farligt möte” från 1955 – gjorde inget större väsen av sig. Då var Lena Nyman tio år, hon fyllde elva strax efter inspelningen.

Första vuxenrollen var något helt annat. En skandalsuccé.

Vilgot Sjömans filmversion av Lars Görlings roman ”491” (1964) om sex ungdomsbrottslingar som deltar i ett socialt experiment vållade enorm debatt. Inte så mycket för den samhällskritik som framfördes i filmen, som för det censurbråk och den debatt som en kort tidelagsscen mellan en hund och Lena Nyman vållade.

Än värre skulle det bli några år senare.

Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken – gul” slog ned som en bomb, först i Sverige, sedan utomlands.

En blandning av dokumentär, spelfilm och metafilm, var det en provokativ skildring av det svenska samhället, men mest omtalad blev den för de heta sexscenerna mellan Lena Nyman och Börje Ahlstedt.

Reaktionerna var verkligen blandade.

Å ena sidan fanns det de som avskydde filmens vänsterpolitiska budskap och då passade på att även klaga på att Lena Nyman hade mage att göra nakenscener, med den kroppen.

Å andra sidan tog många filmen till sina hjärtan både för det politiska budskapet och för skådespelarnas mod att uppträda utan kläder. Lena Nyman vann en Guldbagge för rollen.

I USA stoppades den helt och hållet och fick inte visas förrän den hade släppts fri i en rättegång. Då blev den en gigantisk publiksuccé. Författaren Norman Mailer kallade den för ”en av de viktigaste filmer jag har sett i hela mitt liv”.

Lena Nyman verkade inte bry sig.

På sin väldigt tydliga stockholmsdialekt skrattade verkade hon ta både beröm och kritik med ro.

I stället jobbade hon på. Gjorde minnesvärda roller på Dramaten i ”Tolvskillingsoperan”, ””Vildanden”, ”Den jäktade” och ”Medea”.

Sedan började hon jobba med Hans Alfredson och Tage Danielsson, i både revyer och filmer.

Hennes monolog ”Stadslollan” i Svenska Ords ”Glaset i örat” på Berns är en revyklassiker.

Själv såg jag henne första gången på en scen först 1982 i en annan Hasseåtage-föreställning, ”Fröken Fleggmans mustasch”.

Jag tror aldrig jag skrattat så mycket, varken förr eller senare.

Trots många år som nöjesjournalist, intervjuade jag henne bara ett fåtal gånger.

Den Lena Nyman man då mötte pratade enormt mycket stockholmsdialekt med hes röst, hade ett bullrande skratt, kedjerökte och brydde sig allra mest om sin ständigt närvarande hund Kaxe, men svarade ärligt på alla frågor hon tyckte det var värt att svara på och drog annars vänligt men bestämt en gräns för det hon tyckte var för privat att prata om.

Hon var liksom så enormt mycket Lena Nyman, att man i de stunderna hade svårt att se henne spela något annat än sig själv.

Sedan såg man henne på scenen, på bio eller i tv – och plötsligt var hon någon helt annan.

Det är ju det som är skådespeleri, men… få genomgick en så total förvandling från sitt privata jag till rollerna som Lena Nyman.

Och hon var lika hemma i seriösa sammanhang, som Ingmar Bergmans ”Höstsonaten”, där hon spelade mot Liv Ullmann och hemvändande Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman, som i Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Ronja Rövardotter”.

Under senare år präglades Lena Nymans liv av sjukdomar och hon gjorde bara sporadiska och mindre inhopp framför filmkameran.

Men även de minsta roller lyckades hon sätta sin prägel på. Det allra sista hon gjorde var en biroll i tv-serien ”Den som viskar” (2006), mot Pernilla August, Anders Ekborg och Lia Boysen.

Hennes sista offentliga framträdande blev när hon under stående ovationer tog emot Cornelisstipendiet 2009.