Svensk biopublik kan lära sig av Frankrike

NÖJE

2,3 miljoner fransmän har närmast vallfärdat till biograferna för att se ”Potiche – en fransk troféfru”.

– För många i publiken är det som att åter träffa gamla vänner, när Depardieu och Deneuve återförenas på filmduken, säger regissören François Ozon.

Det brukar påstås att skådespelarstjärnor alltid säljer biobiljetter. Fan tro’t, åtminstone i Sverige. I så fall skulle väl alla Mikael Persbrandt-filmer dra storpublik. Och så är det ju inte.

Det är lite annorlunda i Frankrike. Nu är visserligen ”Potiche …” en bra film i sig (se recension till vänster), men när jag ringer upp François Ozon berättar han att han nog anade att folk skulle rusa till biograferna i vilket fall som helst:

– Fransmännen dyrkar sina ikoner och följer dem troget. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det har alltid varit något magiskt mellan just Gérard Depardieu och Catherine Deneuve.

De möttes första gången i François Truffaut-filmen ”Le dernier métro” (1980), då de spelade ett älskande par i ett naziockuperat Paris. ”Potiche…” är deras åttonde film ihop. Ingen av dem är vid 62 och 66 års ålder längre några sexsymboler. Depardieu är tjockare än någonsin, Deneuve gör entré i filmen i en gräslig träningsoverall.

– Ingen av dem är särskilt fåfäng när de väljer roller, säger Ozon.

– Äldre fransmän tycker om att se dessa båda stjärnor åldras ihop. Yngre generationer vill se om deras föräldrars snack om dessa båda legendarer stämmer.

Säg att till exempel Gösta Ekman och Harriet Andersson skulle göra en film ihop om kärlek på ålderns höst. Två av alla tiders bästa och mest älskade svenska skådespelare. Men inte vore det någon klockren publiksuccé.

För många medelsvensson var ju tredje ”Änglagårds”-filmen senaste årets enda biobesök. Sedan väntar man på nästa Lasse Åberg. Ibland önskar man att Sverige vore lite mer Frankrike …