När hon sjunger kan man bara hålla tyst och lyssna

Jan-Olov Andersson om Louise Hoffstens avsnitt i ”Stjärnorna på slottet”

Kvällens Åh fan! Louise Hoffsten tog med de andra stjärnorna till en soptipp. ”Det blev både känslomässigt, samtalsmässigt och bildmässigt annorlunda och bra tv”, skriver Jan-Olov Andersson.
Foto: SVT
Kvällens Åh fan! Louise Hoffsten tog med de andra stjärnorna till en soptipp. ”Det blev både känslomässigt, samtalsmässigt och bildmässigt annorlunda och bra tv”, skriver Jan-Olov Andersson.
NÖJE

Lunch på en soptipp för Stjärnorna på slottet, där kan man snacka om Åh fan!-faktor.
Annars rullade Louise Hoffstens avsnitt av SVT-serien på ungefär som väntat. Med tårar och skratt, kul arkivklipp och en gedigen genomgång av hennes liv och karriär.

Jan-Olov Andersson.
Jan-Olov Andersson.

Vad var bra?

Det mesta. Vid något tillfälle i programmet sa Louise Hoffsten att när hon var ung var det ingen som lyssnade på henne, utom när hon ”öppnade käften och sjöng”. De ögonblick hon sjöng i programmet – dels mot slutet med två musiker, dels på soptippen, dels i gamla härliga arkivklipp – visade onekligen vilken uttrycksfull röst hon har, hur hon behärskar alla tänkbara musikgenrer och varför folk faktiskt inte kan göra så mycket annat än hålla tyst och lyssna så fort Louise börjar sjunga.

Över huvud taget var det en bra genomgång av hennes liv och karriär. Både med- och motgångar i en väl avvägd blandning-Och Louise Hoffsten berättade med många kul detaljer.

Vad var dåligt?

Ingenting. Både Louise Hoffsten och jag är från Linköping. Skulle inte falla mig in att klaga på någonting. Vi östgötar håller ihop.
Kvällens snyftare

När Louise Hoffsten, kanske lite oväntat detaljerat, både berättade om hur hon blev övergiven av sin dåvarande man, eller ”utbytt” som hon själv valde att kalla det, och ungefär i samma veva fick sin sjukdomsdiagnos, ms. Tystnaden kring middagsbordet i ”Stjärnorna på slottet” har väl aldrig tidigare varit så total.
Kvällens Åh fan!

När Louise Hoffsten och Johan Rabaeus satte sig i en bil och Christer Lindarw, Kim Anderzon och Johan Rheborg i en annan, för att lämna slottet, var det väl ingen, varken bland deltagarna eller tv-tittarna, som kunde ana att målet var en – sopstation i Järfälla!

Jag är inte riktigt säker på att man fick ihop alltihop mot slutet, med bibelcitat och skrotsamlande och meningen med alltihop, men det blev både känslomässigt, samtalsmässigt och bildmässigt annorlunda och bra tv. Särskilt när det plötsligt började regna mot slutet av lunchen.
Kvällens replik

Louise Hoffsten om Bob Dylans reaktioner när han sjöng ”What good am I” speciellt för honom på den tv-sända Polarprisgalan:

– Han är inte direkt den muntraste killen. Han drog på läpparna vid ett tillfälle, jag tog det som ett gott tecken.
Kvällens mest saknade

En petitess, egentligen. Men i något snabbt bildcollage fick vi se Louise Hoffsten på scen ihop med både Allan Edwall (1924-1997) och Monica Zetterlund (1937-2005). Det hade varit lite kul att höra vad hon hade att säga om att ha fått jobba med två sådana giganter inom svensk underhållning.

Och nu är inte programserien upplagd på det sättet, att man lämnar stjärnorna på slottet och låter andra utomstående kommentera saker och ting. Men… om upplägget HADE varit så, hade man gärna velat se och höra den frireligiösa familjen i Florida om varför de var så upprörda över att Louise Hoffsten sprang omkring i för djup urringning på morgonrocken. Eller vad den skivbolagschef som dömde ut ”Let the best man win” som ”en pisslåt” tycker om den felbedömningen i dag.