Stig Vig var varm och godhjärtad – och en av punkvågens bortglömda hjältar

Stig Vig.
Stig Vig.
NÖJE

Stig Vig är död.

Men Dag Vag lever vidare för alltid.

För de som var med om punkrockens explosion 1977, är låtar som ”Dimma” och ”Trycke e för mycke” klassiker. För att inte tala om begreppet Tjockhult.

Jan-Olov Andersson.
Jan-Olov Andersson.

Det var ju i Tjockhult – Stockholm, alltså – som den svenska punkvågen exploderade under andra hälften av 1970-talet. Ebba Grön, Stockholms Negrer, KSMB, Grisen Skriker, Raketerna, Tant Strul, Pink Champagne.

Och Dag Vag.

De mest osannolika punkhjältarna man kan tänka sig.

Joakim Thåström var 21-22 år och en av de äldsta i vågen när Ebba Grön slog igenom.

Stig Vig, som egentligen hette Per Odeltorp, var nästan tio år äldre. Han hade flyttat från Norrbotten till Stockholm. Varit ljudtekniker åt proggbandet Träd, Gräs och Stenar. Spelat dockteater och varit med i diverse popgrupper, innan han bildade Dag Vag & Svagsinta med bland annat sin bror Lennart på trummor. Redan första singeln ”Dimma” räknas som en klassiker från den tiden.

När jag får det tragiska beskedet att Stig Vig har gått bort, googlar jag lite på gruppen Dag Vags namn och får upp några Youtube-klipp där de spelar på en Ålandsfärja för fyra, fem år sedan.

De ser lite oinspirerade ut. Lite för gamla för att stå på den där scenen. Publikens sorl överröstar deras version av ”Tjockhult”, begreppet de myntade om Stockholm, men som i folkmun ute i landet i stället blev ett öknamn på vår huvudstad.

Strunt samma, det som retar mig är att de som ser det här Youtube-klippet, aldrig kommer att förstå Dag Vags storhet och betydelse.

Dag Vag återförenades åtskilliga gånger efter första uppbrottet 1983. Kanske någon gång för mycket. Men alla måste försörja sig.

Under storhetstiden 1977-1983 vann de Rockbjörnar, sålde hundratusentals LP-skivor och var under några år tillsammans med Ebba Grön landets populäraste band.

Det märkligaste var att de på något sätt smälte in i både de ultracoola och stenhårda punkkretsarna och i det svenska folkhemmet genom att bara vara sig själva.

De må ha haft lite ”crazy” artistnamn, som Stig Vig då, förstås, Tage Dirty, Teka Pukk, Zilverzurfarn, Bumpaberra, Kopp Te och Beno Zeno, men bakom dessa namn fanns några av landets bästa musiker i sin kategori, som gitarristen Kenny Håkansson och slagverkaren Per Tjernberg.

Stig Vig var ingen dålig basist heller.

Framför allt var han en karismatisk ledarfigur, sångare och kompositör. Som skrev underfundiga sångtexter, om allt från politik till... rent nonsens. Eller texten till ”Tjockhult”, om hur alla stressar runt i Stockholm. Sångtexten där huvudstaden fick sitt öknamn.

Dag Vag kallade skämtsamt sin musik för ”transkontinental rockreggae”, men det fanns ett allvar där också. De införde reggearytmerna i svensk musik, vid den tidpunkten hade alla inte ens hört talas om Bob Marley.

Jag var Aftonbladets popskribent på den tiden, och såg Dag Vag live fler gånger än jag kan minnas de där åren. Jag var med och skrev om en (bara måttligt framgångsrik) pubturné de gjorde i England. Såg dem och Ebba Grön spela skjortan av Elvis Costello på en konsert i Eriksdalshallen i Stockholm. Den engelska stjärnan var huvudnummer och blev sur som ättika, när stora delar av publiken dröp av efter en magisk duett där Ebba Grön/Dag Vag spelade ”Staten och kapitalet” med sådan energi att publiken helt enkelt var tvungen att gå ut och få luft efteråt.

Jag intervjuade Stig Vig några gånger, men har inga större minnen av de mötena. Han var aldrig särskilt intresserad av att framhäva sig själv.

Starkaste minnet är faktiskt från bakom kulisserna på SVT:s ”Måndagsbörsen” 1981. Dag Vag hade gjort en framgångsrik nyinspelning av en känd Thore Skogman-låt. Nu skulle de framföra den tillsammans, Dag Vag, Gyllene Tider och Thore Skogman.

Jag var där och bevakade tv-inspelningen för Aftonbladet. Thore, då 50 år, sa till mig att han var lite nervös. Och trött. Han brukade inte vara upp så här sent på kvällen. Han trodde ”punkrockarna tyckte han var en töntig gubbe, egentligen”. Och så hade de ändrat i hans text, lite grann.

Då kom Stig Vig fram, såg Thores osäkerhet, la armen om honom och sa:

– Nu kör vi, Thore! Lyssna på mig. Så här ska du sjunga:

– Popoppitopp/det är toppen i år/Popoppitopp, så att pulsarna slår.

Framträdandet gick galant. Det är nog det minnet jag främst kommer att bära med mig av Stig Vig. Lika mycket en varm och godhjärtad människa som en av punkvågens lite bortglömda hjältar.