”Roy såg ärligt ledsen ut”

Nöjesbladets Jan-Olov Andersson om Snyften Skratten Sverrir

NÖJE

Årets Guldbaggegala blev ovanligt känslostark.

Saga Beckers vinst och dess betydelse för transpersoner. Ruben Östlunds glädje över snudd på storslam. Och så blev det en Sverrir Gudnason-gala i så hög grad, att han helt kom av sig mot slutet.

Efter utebliven Golden Globe-vinst och utebliven Oscars-nominering, blev filmgalan en stor fet revansch för ”Turist”. Filmen vann för bästa film, regi, manus, manlig biroll, foto och klippning. Och Ruben fick slå sin idol Roy Andersson och så småningom lär han få inkassera de 10 000 kronor de hade slagit vad om.

Största överraskningen var väl att Johannes Bah Kuhnke, i sitt livs roll (hittills), inte vann.

Men så var detta en Sverrir-kväll.

Inte ett öga var torrt när två av hans tre döttrar (den minsta är för liten) och döttrarna till de andra nominerade i birollskategorin – Peter Andersson och Kristofer Hivju – kärleksbombade sina fäder. Ett oväntat påhitt, som fungerade fantastiskt bra. Till det kom det härligt galna sång- och trapetsnumret som Sverrir framförde ihop med (den hela tiden utmärkta) programledaren Petra Mede.

Om Sverrir var så glad över att ha vunnit för andra året i rad att han glömde bort vad han skulle säga, så var det väl inget emot Saga Beckers känslor. Hon strålade av lycka, för både sig själv och för transpersoner som nu blev synliggjorda genom priset.

Hon är värd det, även om jag personligen tycker filmen ”Nånting måste gå sönder” är rätt trist.

Några andra tankar kring Guldbaggegalan:

Där fanns kategorier där jag gärna hade sett andra vinnare, dock utan att någon kändes som en oförtjänt pristagare.

Ruben Östlund är inte bara en filmregissör som tänker efter innan han startar kameran, han hade också snyggt förberett olika sorters effektiva tacktal.

Hederspristagaren Liv Ullmanns tal om att hennes genombrottsfilmer ”Utvandrarna”/”Nybyggarna” nu, i dessa främlingsfientliga tider, känns mer angelägna än någonsin, var också fint.

Här fanns många småroliga ögonblick. Som när Krister Henriksson gav David Dencik en nästrimmer (en skådespelares viktigaste redskap, ju äldre man blir). Eller Kjell Bergqvists skamlösa reklam för sin egen bok.

Men man tyckte lite synd om Roy Andersson. Han såg måttligt road ut när Filip & Fredrik hade tryckt upp t-shirts med texten ”Je suis Hugo Rask”. Och ärligt ledsen, när Ruben Östlund blåste honom på regipriset.