Nej, hon passar inte för jobbet

Stina Lundberg Dabrowskis avhopp förvånar inte.

Mer överraskande är att hon hoppade på ett jobb hon inte alls passar för.

Har man följt hennes tv-karriär sedan genombrottet med Sven Melander i ”Nöjesmaskinen” på tidigt 1980-tal, är det inte svårt att hitta förklaringar till varför hon blivit en av tv:s allra bästa programledare – för en viss typ av program.

Artister, politiker eller andra makthavare, hon har en unik förmåga att på ett nästan försåtligt sätt närma sig dem hon intervjuar. Invagga dem i falsk trygghet. Ställa djupt personliga frågor utan att de känns för närgångna. Bakom detta ligger grundliga förberedelser och ett brinnande intresse för personerna. Det har gjort henne till en mästerlig programledare för såväl intervju- och porträttprogram som större underhållningssatsningar, senast ”Stina!” förra våren.

En typ av program där Stina haft total kontroll på läget och kunnat improvisera utifrån det.

”Debatt” är något helt annat. Till stor del ofta en kompromiss i valet av ämnen och i utbudet av gäster som vill, kan eller får vara med. Formen i sig inbjuder inte direkt heller till vettiga samtal, det är snarare vildsint verbal pajkastning som brukar höja programmets temperatur.

En typ av program där Stina saknat kontroll på läget och haft svårt att improvisera utifrån det.

Hon har ibland saknat auktoriteten att hålla ordning på alla gäster som vill få sina sekunder i rampljuset. Och när ansvariga SVT-chefer började stoppa gäster och inslag, då märktes det att Stina lite började tappa humöret, lusten och ibland koncentrationen.

Om Stina är besvärlig att jobba med har jag ingen aning om. Men hon har enormt höga krav på sig själv. Då är det nästan omöjligt att i längden leda ett program som ”Debatt”, som kan skena iväg åt vilket håll som helst.

Förslagsvis ägnar hon våren åt långa promenader och tankar kring nya programidéer. Då får hon ju dessutom ta med sig byrackan till jobbet utan att någon klagar ...