Ville alltid att alla skulle vara på gott humör

Ulf Larsson är död.

Det är lite svårt att ta in, för bilden man ser framför sig är ett enda stort leende. Det man hör är ett bullrande skratt.

Ulf Larsson var, åtminstone utåt sett, alltid på gott humör.

Och han ville att alla andra också skulle vara det. Gärna tack vare honom.

Han började tidigt med teater hemma i Täby, där han var med och grundade Cocosteatern. Blev känd första gången via tv-serien ”Bröderna Olsson” i mitten av 1980-talet. En skruvad komediserie riktad till barn och ungdomar, där Ulf Larsson spelade Storebror, klädd i filtkeps, tröja och mörkbrun kavaj. Han och Lillebror ( Claes Fahlén) var vuxna som skulle vara som barn och skämtsamt diskutera allt från syskonbråk till föräldrarelationer.

Hannes Holm producerade och samarbetet med honom och Måns Herngren fortsatte i sketchprogrammet ”Namnsdagsserien”.

Gammaldags vänlig humor

Och så kom ”Pratmakarna” och där någonstans hittade Ulf Larsson det han tyckte bäst om:

Att locka till skratt med ett slags gammaldags vänlig humor. Kända svenska humorister drog roliga historier. Det var humor som var fräck men inte vulgär. Galen men aldrig ironisk eller elak.

”Pratmakarna” hade först sänts på 1970-talet, med namn som Roffe Bengtsson, Carl-Gustaf Lindstedt, Stig Grybe och Mille Schmidt.

När det kom tillbaka på 1990-talet hade Ulf Larsson sällskap av Carina Lidbom, Anna Sundqvist, Laila Westersund, Jarl Borssén, Johannes Brost och Bert-Åke Varg. Alla namn som förknippas med en lite mer gammaldags humor. Revyer, folklustspel, privatteatrar.

Där spelade också Ulf Larsson, bland annat ”Charleys tant” och ”Spanska flugan” på Intiman.

Men Ulf Larsson rotade gärna ännu längre bakåt i humorhistorien.

Han var som besatt av Casinorevyn, en ensemble som startade på 1940-talet. Gösta Bernhard, Stig Bergendorff, Gösta Krantz, Gunnar ”Knas” Lindkvist, Gus Dahlström och Carl-Gustaf Lindstedt var några av de mest kända namnen.

Inspirerade av amerikanska filmkomedier införde de crazyhumorn på svenska scener. Snabba gags och ordvitsiga dialoger.

Ville blåsa liv i humortraditionen

En typ av humor som dog ut med den generationen skådespelare och komiker.

Under senare år försökte Ulf Larsson ändå blåsa liv i denna gamla humortradition och startade nya Casinoteatern. Han var allt i ett – författare, regissör, stjärna, pr-man – och ringde ofta själv upp tidningarna och berättade entusiastiskt om nya föreställningar.

Ulf Larsson hade en lite avig spelstil, tog ganska stor plats på scenen, kunde eller ville kanske inte självklart anpassa sig till alla typer av roller.

Så ofta skapade han jobben åt sig själv.

Gjorde pjäs om ”Nacka” Skoglund

Skrev och satte upp en varmhjärtad hyllning till sin idol Thor Modéen, komikern och skådespelaren som blev pilsnerfilmens största stjärna i generationen före Casinogänget.

Han skrev och satte upp en pjäs om Lennart ”Nacka” Skoglunds liv.

Ulf Larsson var också en självklar deltagare när fotbollslegenden varje julafton, på sin födelsedag, hyllas vid sitt minnesmärke på Katarina Bangata på Södermalm i Stockholm.

Under senare år satte han också upp ett par Astrid Lindgren-föreställningar och spelade själv både Emils pappa och farbror Melker.

Och fanns där ingen pjäs att spela turnerade han med ett program om sig själv och kampen mot spriten.

Han slutade dricka 1988 och skrev en bok om det, ”Kvartingen som sprängdes”.

Men störst genomslagskraft har tv.

Yngre tittare kommer därför kanske främst att minnas Ulf Larsson för hans medverkan i TV 4:s ”Let’s dance” förra året. Där gick det inget vidare. Han blev mer eller mindre utskrattad och tog nog rätt illa åt sig av det.

Bantade bort 50 kilo

Då hade han dessutom fått höra mycket snack bakom ryggen att han skulle vara allvarligt sjuk, då han några år tidigare beslutade sig för en sundare livsstil och bantade bort 50 kilo, något som verkligen syntes.

Vi lite äldre förknippar hellre Ulf Larsson med SVT:s ”Söndagsöppet” där han under några år var en folkkär programledare.

Han intervjuade kollegor, fick dem att berätta ljuvliga anekdoter, visade arkivklipp på deras bästa stunder framför film- och tv-kameror.

En gång när Ulf Larsson ringde för att tipsa om något bra han sett, eller bara prata bort några minuter (han gjorde det ibland), uttryckte han viss bitterhet över att han inte hade fått fortsätta med ”Söndagsöppet”.

– Vad var det för fel med att bjuda på lite skratt mot slutet av veckan? undrade han.

Det är så jag alltid kommer att minnas Ulf Larsson.

Som en som envist kämpade för att göra Sverige lite gladare.