Nya skämtlåtarna är inget att skämta om

1 av 2
NÖJE

Vad är egentligen seriös musik?

I den nya generationens humorlåtar är det

inte helt lätt att höra var skämtet slutar och

popen tar vid.

I veckan offentliggjordes nomineringarna till amerikanska Grammy Awards.

Inte helt oväntat är Beyoncé den artist som har störst chans att kamma hem flest priser. En av årets mer otippade nomineringar är däremot knäppa låten ”I’m on a boat” med The Lonely Island och T-Pain, som tävlar i kategorin ”Best rap/sung collaboration” mot bland andra Kanye West, Jay-Z och T.I.

The Lonely Island är ”Saturday night live”-komikern Andy Samberg och hans polare Akiva Schaffer och Jorma Taccone. De släppte plattan ”Incredibad” i våras och ligger också bakom nätsuccéerna ”Lazy Sunday” och ”Dick in a box” med Justin Timberlake.

Precis som nyzeeländska duon Flight of the Conchords, gör de musik som inte bara är rolig utan faktiskt låter helt ok. Den nya generationens komiker siktar högre än polka-mannen Weird Al Yankovic. Och de är, tack och lov, ljusår ifrån gamla tanter som skoj-rappar till ”Rappers delight”.

TLI:s alster är inte hån mot vissa genrer utan snarare kärleksfulla hyllningar. Förutom de absurda texterna låter de precis som modern hiphop och r’n’b.

Det kanske underlättar att det sena 00-talets ”vanliga” musik ofta är ganska urflippad i sig. När R. Kelly joddlar loss på sin nya platta är han nästan en parodi på sig själv och T-Pain är en knasboll i höghatt. Och Lil Wayne har definitivt gjort konstigare låtar än The Lonely Islands dirty south-bidrag ”Like a boss”.

Men hur många proffsiga beats och kärlek Samberg och de andra än bidrar med så är skojlåtar fortfarande inget man direkt sitter hemma och lyssnar på.

Tills för några dagar sen. Då dök ett klipp från ”Late night with Jimmy Fallon” upp i min bloggrunda.

Fallon (även han en gammal SNL-stammis) framför en akustisk version av signaturmelodin till Fresh Prince in Bel Air, utklädd till Neil Young. Han gör en så perfekt imitation av Youngs röst och frasering att man först inte förstår vilken låt det är. För att sen, i några förvirrade sekunder, undra varför rocklegenden tolkar Will Smith.

Genialiskt, kul och snyggt. Och möjligen 2009 års bästa cover.