Night bus och grillhits ersätter gamla genrer

NÖJE

Hur ska man dela in musiken när traditionella genrer sen länge spelat ut sin roll?

Alla borde gå lite mer på känsla.

För några år sen definierade ett par kollegor och jag en egen genre. Själva musikstilen var inte helt lätt att ringa in, men namnet var givet: grillhits.

Ofta handlade det om vita, muskulösa och superamerikanska rockdudes eller pojkband som försökt göra något lite somrigare än det de vanligtvis sysslade med. Låtarna var catchy och gick i ett lunkande midtempo. Akustisk gitarr parades ibland med något slags beat och nästan alltid hördes ett malplacerat scratchande någonstans mitt i alltihop.

Musikvideon kunde ge en hint om huruvida en låt var en grillhit eller inte. Cyklar, poolpartyn, strandhäng, nercabbad bil och hundar var alla tydliga tecken. Och Sugar Rays ”Every morning”, ”Steal my sunshine” med one-hit-wonder-gruppen Len och LFO:s ”Summer girls” var enligt oss typiska grillhits.

Artisterna hade egentligen inga kopplingar till varandra eller till nån riktig scen, och låtarna som vi brände på samlingarna ”Grillhits vol 1 och 2” uppfyllde inte alla kraven ovan på att vara en grillhit. Men ändå hörde de ihop på nåt sätt: Guilty pleasure-dängorna som vi utnämnt till grillhits förmedlade framförallt en loj och somrig känsla.

Ljusår ifrån de sunksvenniga (men ändå lite härliga) grillhitsen finns en genre som kallas night bus. Typ det hippaste man kan lyssna på i år och ett av de senaste i raden av påfund som är sprungna ur den brittiska klubbmusiken.

Namnet night bus kommer från en Burial-låttitel men myntades som genre genom två nätmixtapes, ”Do u like night bus” som kom i höstas och ”Yes, I do like night bus” som dök upp på musikbloggen Stayglued för några månader sen.

Det som är speciellt med night bus-låtarna är att de inte direkt låter likadana utan snarare förenas i en känsla. Känslan av hur det är att sitta på nattbussen på väg hem efter klubben.

Hur väsensskilda de än må vara så handlar både grillhits och night bus mer om atmosfär och stämning än själva soundet. I en modern popvärld där alla genregränser ändå är utsuddade är det kanske just så vi alltid borde kategorisera musiken.