Filmfestivaler är som konfirmations- läger

NÖJE

En mamma försöker leva vidare när hennes barn och make dött i en trafikolycka. En man söker sin bortrövade hustru. En lärare förtärs av sin livslögn.

Välkommen på filmfestival. Mer glåmigt än glamour.

Jag har varit i Venedig i nästan två veckor och sett många filmer under ett par veckor.

Det är ingen lek.

Jo, det är förstås en lyx att få gå på bio hela dagarna och prata med de regissörer och skådespelare som gjort filmerna.

Men det är tunga ämnen att smälta. De flesta festivalfilmer handlar om död och ångest, om viktiga val i livet. I två veckor grips man av det ena förfärliga ödet efter det andra. Två timmars kris som skär i hjärtat. Och sedan stapplar man iväg till ett hotell för att prata med filmmakarna.

Som när jag mötte Alejandro González Inárritu som gjort omtumlande "21 grams" med Sean Penn, Naomi Watts och Benicio Del Toro.

- Livet är en serie förluster, sa Alejandro. Vi blir ständigt av med saker och människor som betyder mycket för oss.

Han gjorde också en ohygglig novellfilm om 11 september med ljuden av de döende i World Trade Center. Den sammanfattar han så här:

- Guds ljus förblindar. Det lyser inte upp. Oavsett vad du tror på.

Religion. Etik. Moral.

En arbetsdag på filmfestival går ut på att från åtta på morgon till midnatt fundera på och diskutera livets mening. Att i bästa fall söka ett ljus hopp där någonstans utanför biomörkret.

Det är väl bara en psykiater eller filosofiprofessor som ägnar lika många arbetstimmar åt att tänka på vår existens på jorden och våra värsta mardrömmar.

Även komedierna slår hårt på filmfestivaler.

I den förhållandevis lättsamma "Skilsmässa på franska" försöker en gravid kvinna ta livet av sig när den otrogne maken lämnat henne. I bröderna Coens "Intolerable cruelty" tvingas man grubbla över skilsmässor och äktenskapsförord. Till och med Woody Allens roliga "Anything else" handlar, förstås, om livskris. Huvudpersonen luras av sin flickvän, sin psykiater och sin agent. Hans ende vän är en paranoid enstöring som ser konspirationer överallt.

Dags att byta livsstil även för honom.

Visst kommer det filmstjärnor i snygga kläder till premiärernas röda mattor. Gör det lite tjusigt. Men mest av allt visar filmfestivaler verk som värker. Som verkligen vill Tala Allvar.

Två veckors intensivt rivande i ens inre. Som ett konfirmationsläger.

Jag klagar inte. Det är intressant att prata allvar. Nyttigt att fundera på hur lyckligt lottad man är eller vad man annars borde göra.

Men det är kul med filmer som "Pirates of the Caribbean". Också.

Orsaker till extas

Jens Peterson