Rockstjärnorna förvandlar de egna låtarna mästerligt

NÖJE

Bruce Springsteen står på scen och svider fram ”The promised land”. En snabb rocklåt förvandlad till sakta vemod.

Att vända tillbaka. Ta en gammal sång och se den från en annan vinkel.

Springsteen är inte ensam.

Thomas Haden Church och Paul Giamatti i "Sideways".
Foto: AP
Thomas Haden Church och Paul Giamatti i "Sideways".

På onsdag kommer Pugh Rogefeldt med cd:n ”Opluggad” där han återvänder till äldre sånger.

Den 24 augusti ger Peter LeMarc ut ”Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc” där även han sätter nytt ljus på gamla nummer.

Mogna män som tittar tillbaka och ser livet och låtarna från andra håll. Målar om väggarna, möblerar om rummen i huset där sångerna bor.

Springsteens nya ”The promised land” är mästerlig på scen, lika stark som originalet från 1978.

Den nya versionen får sin kontur i ekot av den etablerade. Jag tycker också att hans sönderbankade tolkning av ”Reason to believe” är utmärkt.

Öppningen med den och en omskakad ”Downbound train” sätter tonen för hans klassiska konsert på midsommardagen. Springsteen visar sina rötter i folkmusik och blues, med Bob Dylan som vägvisare.

De svenska rockarna är inte lika omtumlande. Men ändå. För Pugh Rogefeldt blir skillnaden störst i 1970-talets hårdrockare som ”Bolla och rulla” och ”Dinga linga Lena”. Svänger minst lika bra med akustisk gitarr och munspel.

Bäst på ”Opluggad” är dock Grymlingssuccén ”Mitt bästa för dej”, som Pugh sjunger tillsammans med Stefan Sundström.

En läcker demo-känsla som plockar fram innerligheten.

Peter LeMarc ger ut en dubbelsingel på onsdag. Där gör han om ”Aldrig äldre än så här” från 1995. Långsammare, mer eftertänksamt. Ett piano spelar spridda ackord, de nynnvänliga refrängsångarna är borta och stråkar suckar tungt i versen.

På kommande albumet gör LeMarc återbesök hos bland andra ”Håll om mej!”, ”Drivved”, ”Mellan dej och mej” och ”Vägen låter oss längta”.

Man vet aldrig vad man hittar. Mauro Scocco fann något lojt dansande sydamerikanskt i sin ”Himlen runt hörnet” när han tittade på den med nya ögon till ”La dolce vita”.

Bob Dylan var tidig med den här sortens omstuvningar.

På den turné som kom till Sverige 1978 tog han välkända gamlingar och stökade till i arrangemang som gjorde det mer till gissa-vilken-låt-det-är-fest.

Det blir inte alltid bättre när man tar en oxfilé och mal ner den och spär ut med andra kryddor och gör korv av alltihop. Men det blir annorlunda.

Och när är en sång färdig? I Dylans fall verkar den ständigt bli ny i mötet med nya musiker och ny publik.

Inte alls frågan om att försöka härma hur det en gång lät på skiva.

Bruce Springsteen lyckas perfekt på scen när han vill visa sångernas personlighet genom att sätta på nya musikaliska kläder.

Och publiken hör. Springsteen ser tårögd ut när publiken lyssnar andäktigt under ”The promised land”. Isstadion är så stilla att han går åt sidan och sjunger utan mikrofon men hörs ändå.

Sången föds på nytt. Bara där. Bara då.

Dagens rätt

Jens Peterson