Krönika

Jens Peterson

Nya biohjältarna har grått hår och rynkor

Jens Peterson om seniorer på vita duken

NÖJESBLADET

Grått hår och läsglasögon. Krämpor och rynkor.

Det finns gott om seniorer på bioduken. Som skjuter skarpt med både vapen och repliker.

Morfar Robert De Niro står i centrum i veckans biopremiär ”Little Fockers”. Den gråhårige grinvargen är åter misstänksam mot sin svärson, spelad av Ben Stiller.

Titeln handlar om barnbarnen som fyller 5, men ungarna hamnar i skuggan för de vuxna. Det är åldrandets problem som står i centrum, sjukdomar och kampen att hålla kärleken vid liv efter många års äktenskap. Mormor, farmor och farfar är också med.

Nästa vecka kommer ”Medan åren går” om stadiga paret Jim Broadbent och Ruth Sheen. Ett långt liv tillsammans, kärlek, råd, trädgårdsskötsel.

Förra året kunde biobesökarna njuta av Jeff Bridges välmatade ölmage och bara överkropp när han spelade alkoholiserad countrysångare i ”Crazy heart”. I vinter rider han in i filmälskarnas hjärtan som den uråldrigt luttrade sheriffen Rooster Coburn.

En ännu surare senior är Harrison Ford som bitter tv-stjärna i ”Morning glory”. Han är nyhetsjägare och världsreporter som motvilligt måste prata nöjen i morgon-tv. Hans motspelare Diane Keaton har också varit med ett tag.

I Sverige kan man få köplats för seniorboende när man fyllt 55 år. I Hollywood kan man få en k-pist eller något annat dödligt vapen och bli stjärna i en actionfilm.

Sylvester Stallone, 64, återförenade ett gäng veteraner och visade att gamla gubbar slår hårdast i ”The expendables”. När pensionerade agenten Bruce Willis blev jagad i ”Red” kallar han in sina mer än mogna kolleger Helen Mirren, 65, och Morgan Freeman, 73. Red är förkortnng för Retired: Extremey dangerous. Livsfarliga pensionärer.

Och här hemma är en av årets biohjältar Åsa-Nisse, där den blott 57-årige Kjell Bergqvist spelar den knarrige småländske gubben.

Beror det på att filmerna riktar sig till en äldre publik? Eller på att filmbolagen tror att även unga biobesökare vill se skådespelare med årtionden av rutin?

Eller bäst av allt? Att det kvittar vilken ålder människor har inskriven i passet? Att vi intresserar oss för människor på grund av deras personlighet – inte i vilket årtionde de är födda?

Det vore en vinst för alla åldrar.