Ibland är det bra att inte veta vad man vill

”2012” är en katastroffilm som alla andra katastroffilmer. Ingen risk för överraskningar. Det är samma procedur som förra gången, alla får vad de väntar sig. Kalle Anka på julafton.

Att se sådana filmer är som att dansa Små grodorna ännu en midsommar.

I bästa fall finns det några spektakulära effektscener som man kan säga wow över på väg ut ur biografen.

I sämsta fall finns det scener där en hund är illa ute. Men, förmodligen, klarar sig.

Hur orkar någon ens skriva sådana scener gång på gång? Det borde vara hundförbud i katastroffilmer.

Stockholms filmfestival har apokalyps som ett tema. Gott om filmer som kan skrämma på olika vis. Det är mycket mer gripande och engagerande med de få personerna och den förstörda världen i ”The Road” än med klippdockorna i ”2012”.

Världen som den ser ut idag räcker som skräck.

”The Cove” heter en stark film som du kanske inte visste att du ville se.

Det vill du.

Titelns lilla bukt ligger utanför en japansk småstad. Där slaktas varje år 23  000 delfiner, de som inte handplockats till djurparker och delfinarier runt världen.

Bakom filmen står en militant senior som heter Ric O’Barry. På 1960-talet arbetade han med tv-serien ”Flipper”. Den som gjorde stora delar av världen, även vi svenskar, förtjusta i delfiner och deras konster. Ric O’Barry fångade in delfinerna och lärde dem tricken.

Men när tv-serien var slut och världen fyllts av delfinarier och Sea worlds ångrade han sig. Ric O’Barry började släppa ut delfiner i fångenskap. Greps av poliser.

Han var mannen som gav världen Flipper. Som ledde till jakten på delfiner och att massvis hamande i fångenskap. I över 30 år har han varit aktivit för att befria delfiner som en sorts försoning.

Till ”The Cove” har O’Barry engagerat filmaren Louie Psihoyos som satt ihop ett team experter för att dokumentera den hemliga delfinslakten. Rena Oceans 11. Krypande spännande när de förbereder sig och med militär planering försöker lura japanerna som ska hindra filmningen.

Man kan diskutera mycket kring ”The Cove”. Det är bra. Den tar upp saker vi inte visste och inte hade en aning om att vi var intresserade av. Det gör gott att se.

Vi spelar samma skivor om och om igen. Tittar på samma tv.

Ibland är det nyttigt att inte veta vad man vill.