Krönika

Karolina Fjellborg

Frank & Figge går hela vägen

NÖJESBLADET

Allt kan förstås fortfarande hända.

Men jag drar helt dödsföraktande till med en vild gissning redan nu:

Det blir en skådis och en brottare i finalen.

Det är givetvis djärvt, på gränsen till omdömeslöst, att börja tippa finalplatser efter bara tre program.

Väldigt mycket kan ju fortfarande hända – och som vi såg i går så börjar de sedvanliga skadorna och sjukdomarna att dyka upp nu. Och då vet man aldrig vem som tvingas hoppa av.

Men jag slänger ändå ut ett långskott här – och sätter en mental slant på Frank och Figge.

För att Figge har varit överlägsen sedan första stund, och för att Frank har den där fascinerande kombon av stor kroppshydda och lätta fötter som har visat sig funka så fint för andra muskelmän. Tänk Martin Lidberg och Magnus Samuelsson.

Så jag tror på en FF-final i år.

Kom ihåg var du läste det först.

(Alternativt glöm bort det – om det visar sig att jag får helt fel.)

Och angående gårdagens utslagning:

Hannah Graaf Karyd var inte sämst i går. Men det var inte heller speciellt otippat att hon åkte ut.

Dels för att hon inte direkt har visat sig ha rytmen i blodet, och dels för att de som faktiskt dansade sämst i går – alltså Andreas Weise och Björn Ranelid – båda två är betydligt bättre på konsten att bearbeta en tv-kamera, och garanterat har en bredare och mer röstningsbenägen skara sympatisörer.

Och sådant spelar ju minst lika stor roll som att kunna hålla takten.

Slutligen måste jag motvilligt erkänna att det där tillagda momentet med en dansduell kanske inte är så himla tokigt ändå.

Klart man blir irriterad på girigheten i att TV4 helt skamlöst tigger om ännu mera telefonröstningspengar – men det är ju faktiskt lite kul också, att se deltagarna dansa med den pressen på sig.

Jag har i alla fall, efter en inledande skepsis, blivit imponerad av Alexandra Pascalidous nerver.

Kvinnan kan visserligen verkligen inte dansa – men hon har klarat sig igenom två dueller nu, och verkar ha ett psyke av stål.

Respekt, antar jag.

FAKTA

Helena Lundbäcks tango var prima vara. Och precis vad hon – som hittills har känts farligt anonym – behövde.

Maria Montazami tar kanske på sig lite för mycket uppdrag just nu. Eller var det meningen att hon skulle kalla David Hellenius för Daniel? Två gånger?