Jag måste sitta i ”Vänner”-soffan

1 av 3
Stekhett Katey Sagal. Så sjukt bra, stark och vidrig i ”Sons of Anarchy”, som precis har börjat på sin finalrunda i amerikanska FX. (Kommer till Kanal 9 i oktober.)
NÖJE

Plötsligt händer det.

Man har TUR, halleluja.

Just som jag är på väg till New York öppnar Central Perk – ett av tidernas mest ikoniska tv-häng.

Lagom till min första New York-vistelse på evigheter har ett tillfälligt Central Perk poppat upp i SoHo.

Kaféet, som har rekonstruerats för att fira att ”Vänner” fyller 20 år på måndag, ska vara en mer eller mindre exakt replika av stället där magin hände mellan 1994 och 2004, med den orange soffan på plats, massor av memorabilia (som en VHS-kopia med ”Buffay the vampire layer”), och sporadiska besök av självaste Gunter (James Michael Tyler). Baristan med ”hår ljusare än solen”.

Har man riktig tur kan man tydligen få höra ”Smelly cat” också på detta ställe, som jag tänker mig måste kännas som 90-talet nerkokat i en kaffemugg.

”Vänner” ligger i och för sig inte i toppskiktet på min lista över bästa tv-serierna någonsin. Och av de många stora sitcoms som koalitionsregerade på 90-talet, var mer cyniska ”Seinfeld” – som var några år före med att skildra en grupp självupptagna vänners fikande och ältande – definitivt skarpare.

Men ändå. Det var någonting så oerhört speciellt och relaterbart med ”Vänner”.

Det var en serie som anlände i precis rätt stund, då vi som var unga inte kände igen oss i den gamla skolans situationskomedier i helylle, där patriarkerna pekade med hela handen och familjevärderingarna var påträngande.

”Vänner” var en berättelse om en annan sorts familj, ett annat sorts liv, som trots att den egentligen var helt opolitisk, verkligen fångade essensen av en ny tid och en ny generation – som irrade runt bland ängslan, ambitioner och sarkasmer, hoppade av och på relationer, och prioriterade självförverkelse framför nästan allting annat.

”Vänner” var på sätt och vis en tio år lång uppväxtskildring, om folk som på pappret var vuxna redan från början.

Visst var serien hutlöst helvit, och bitvis världsfrånvänd. Men ”Vänner” dikterade både tonen (Chandler Bings) och frisyren (Rachel Greens) för en tidsperiod, blev den sista verkliga lägerelds-serien, som alla såg samtidigt och pratade om dagen efter – och dess popkulturella arv är odiskutabelt.

Självklart måste jag sitta i den där soffan.

(En replika av soffan finns även på plats i Nacka Forum i dag, för den som känner sig manad.)