Passa upp på kändisar är ett riktigt slavjobb

Visst kan det se glammigt ut när Turtle glider omkring med Vince på LA-haken Drey’s, The Standard och Urth Cafe.

Inte mindre förföriskt framstår jobbet när tv-seriens Aquaman belönar sin närmaste omgivning med splitter nya sportbilar.

Det är självfallet bra tv. Men det är inte särskilt realistiskt.

För de allra flesta blir ”drömjobbet” som början på ”Djävulen bär Prada”.

Vi snackar orimlig arbetsbörda, vedervärdiga arbetsförhållanden och krav på tillgänglighet dygnet runt.

Jag har själv sett en del skrämmande exempel under åren.

Under en intervju var Liz Hurley otroligt charmig. Efteråt sprang jag på henne i korridoren där hon – säkerligen i tron att alla försvunnit – svor som en långtradarchaffis när hon reducerade sin assistent till ett gråtande vrak.

Anställningstryggheten påminner om amerikansk proffsboxning. Ett misstag och det kan vara över.

Någon har fått sparken på stående fot för att inte limousinen svängt runt hörnet i exakt rätt ögonblick. Någon annan har fått gå för att bordet på restaurangen inte var tillräckligt bra.

Särskilt fruktade Hollywoodarbetsgivare är Gwyneth Paltrow, Sharon Stone, Julia Roberts och Oliver Stone.

Till dem som gått längst torde Naomi Campbell höra.

Hon har åtalats för att ha misshandlat en av sina personliga assistenter med en telefon.

Nyligen stämdes den gamle actionstjärnan Steven Seagal för att ha gjort sin stab av kvinnliga, personliga assistenter till sexslavar.

– Han krävde att vi skulle vara tillgängliga för hans lustar dygnet runt, hävdade Kayden Nguyen.

Varför någon överhuvudtaget stannar på sin post har alltid förundrat mig. Att någon frivilligt låter sig hunsas, förnedras, förringas och förolämpas övergår mitt förstånd.

Men dragningskraften till kändisar är stor.

Och på fester funkar det alltid att namndroppa och skvallra om dem.

Men något drömjobb är det absolut inte.