Festivalen lever på gamla meriter

1 av 2
Linkin Park.
NÖJE

Jag vill inte låta negativ, men...

Det är inte Sveriges största rockfestival som börjar i dag.

Det är ett stålbad.

Det var kanske enklare förr.

Det var åtminstone inte länge sen som Hultsfred var rocksommarens största lägereld.

Alla samlades runt den.

Branschen, journalisterna och, inte minst, de bästa artisterna.

Så är det inte längre.

Nuförtiden känns det som att det arrangeras och presenteras nya festivaler och konserter och paketturnéer bakom varje buske.

I den nya, sköna popvärlden är Hultsfred bara ytterligare en scen i mängden.

I en sådan situation – och i en sådan sågtandad och blodig konkurrens – krävs det ett program som får publiken att tappa hakan och plocka fram sovsäcken av glädje.

Och i år ser det, precis som i fjol, lite si och så och sådär ut.

De riktiga guldkornen är försvinnande få.

Festivalen satsar i stället på sin camping och på breda artister som ska få dessa campare att hoppa runt i flock.

Ett återförenat Rage Against The Machine och Linkin Park och Babyshambles är kanske inga dåliga bokningar. Inte Robyns första konsert på svensk mark sen hennes senaste skiva började slå utomlands heller.

Och det kan mycket väl hända att festivalen gör ett godkänt bokslut i år. Ambitionen att ”gå ihop” – vad nu det innebär – känns i alla fall klokt och realistiskt på papperet.

Problemet är bara att det inte snackas så mycket om Hultsfred. Festivalen omgärdas inte av samma förväntansfulla elektricitet längre.

Hultsfred påminner allt mer om cd-skivan – en förlegad institution som lever på lånad tid och gamla meriter.

Inget varar för evigt.