Vi väntade som tända ljus på Axl

Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen

1 av 6 | Foto: Foto: UniversalAxl Rose fick elever
över hela landet i slutet av 80-talet att ”klä ut sig till skräphögar med slarvigt knutna snusnäsdukar över skallen” .
NÖJE

Gatorna var tysta.

Det enda som rörde sig på det lilla villaområdet i Kiruna var vinden och klädstrecken.

Vi som brukade cykla omkring och leva om satt fastnitade inomhus framför tv:n.

Bara för att se den videon med den gruppen.

Det var en annan tid.

Mot slutet av 80-talet var tv-kanalen MTV en bibel för musikintresserade, 12-åriga kids i Kiruna.

Vår klubb var ganska liten. Vi bodde nämligen i en stad som byggdes av rallare, järnmalm och hockey. Jag kände kanske två eller tre som hellre stannade hemma och lyssnade på rock i stället för att hänga utanför Kiruna Video och spana in, inte vet jag, mopeder?

Men vi var däremot väldigt dedikerade. Speciellt jag och min kompis Jonas. Vi hade just upptäckt Guns N’ Roses. Och en låt som hette ”Paradise city”. MTV hårdpluggade videon hela dagarna. Hade vi tur kunde vi se ”Paradise city” varannan timme varje helg.

Det gällde att inte missa ett enda tillfälle. Vi hade inte internet och Youtube. Det var nästan vår enda chans att se rörliga bilder på våra idoler.

Så vi laddade med chips och coca cola och väntade. Och väntade. Och led oss igenom en video med Peter Gabriel. Och väntade. Och så körde Jonas in armbågen i mina revben och jag förvandlades till ett litet, tänt blockljus.

Kameran panorerade över en jättestor och jättetom arena med en jättelik scen. Gitarr-riffet lät som en förhoppning om en bättre, mer spännande värld. Basisten Duff McKagan soundcheckade med vinden i håret. Trummisen Steven Adler skrattade. Den vandrade ormbunken Slash rätade till sina solbrillor. Andregitarristen Izzy Stradlin var cool. Alla rökte.

Sen blåste nån i en visselpipa och Axl Rose flög fram i rutan. Han vickade på höfterna som en kobra och headbangade som en gud.

Efter sex minuter var upploppet över och jag och Jonas höll på att kicka hål i möblerna av lycka. Sen satte vi oss ner och väntade igen.

I dag är det svårt att förklara vilket genomslag Guns N’ Roses hade mellan 1987 och 1993. Till och med i en liten, svensk industristad där invånarna egentligen inte bryr sig ett fuck om nånting började skolgården att fyllas med elever som klädde ut sig till skräphögar med slarvigt knutna snusnäsdukar över skallen.

Guns N’ Roses debutalbum – den amerikanska mardrömmen ”Appetite for destruction” – var ett klassiskt och globalt tonårsuppror. Axl Rose sjöng om det som våra föräldrar inte vågade berätta eller förklara.

Bara några år innan gruppens genombrott höggs en av min storebrors bästa vänner ihjäl mitt på gatan i Kiruna. Folk langade droger i hyreslängor som vi ibland passerade till och från skolan. På helgerna drabbade hårdrockare och raggare samman i ilskna gängslagsmål.

En spegel för våldet och oron och skräcken och vansinnet och drogmissbruket hittade jag i låtar från Los Angeles mörkaste sida – ”It’s so easy”, ”Nightrain”, ”Welcome to the jungle” och ”Mr Brownstone”.

Marknadsanpassade fikon som Bon Jovi och Poison var stekta så fort stålriffet i ”Welcome to the jungle” exploderade på MTV. I stället banade Guns N’ Roses råa sleaze-rock vägen för helt andra, kompromisslösa oljud. Som Nirvana. Som grungevågen i Seattle. Eller Oasis.

Själv koncentrerade sig gruppen på att gå under. De kolossala albumen från 1991 – ”Use your illusion I & II” – är bara två stora rop på hjälp från ett band som håller på att implodera av missämja, droger och sinnessjuka egon.

Jag gav upp där. Jag växte antagligen ifrån fascinationen för långhåriga artister som skrek som slaktade lamm och uppträdde i för korta shorts.

Men jag tycker fortfarande att ”Appetite for destruction” är 80-talets bästa, viktigaste och största album.

Varenda gång jag hör en låt därifrån flyttas jag tillbaka till mina hemkvarter. Jag ser hur jag och Jonas sitter i ett kvavt tv-rum med neddragna persienner. Jag ser två rädda pojkar som försöker bygga upp sina självförtroenden genom att lyssna på ett fenomen som kallades för ”världens farligaste band”.

Vi var tvungna att bli tuffare. Annars skulle vi aldrig kunna gå med huvudet högt i vår egen hemstad.

Jag ser hur Jonas kör in armbågen i mina revben och pekar mot tv:n.

En ung och smal och våldsamt svettig Axl Rose står på en scen nånstans ute i den stora världen. Han lyfter mikrofonen mot munnen och skriker sin klassiska fråga innan programförklaringen ”Welcome to the jungle” börjar:

– You know where you aaaare?

Ja, det visste vi. Vi var i djungeln, baby.

Och det var dags att dö.

FAKTA

Popkoll på Guns N’ Roses

Bästa videon

”Sweet child o’ mine”

En mycket sentimental och förvånansvärt romantisk oas mitt i debutalbumets depraverade inferno. Och låten fick en av rockhistoriens bästa, vackraste och enklaste videor. Kamerorna snurrar runt i en replokal. De fångar ett band som gör sig beredda för att erövra hela världen.

Största videon

”November rain”

Del två av en trilogi som också bestod av ”Don’t cry” och ”Estranged”. En episk och svårbegriplig kortfilm om en rockstjärnas psykiska sönderfall. Ett mycket underhållande vansinne. Speciellt scenen där en helikopter filmar Slashs gitarrsolo utanför ett vitt kapell i öknen. Musikvideor kommer nog aldrig mer ha en lika svindlande hög budget.

Konserten

The Ritz, New York, 1988

MTV spelade in Guns N’ Roses i en liten klubb precis när de höll på att bli större än Jesus. Då, för länge sen, var konserten en svettig sensation. Gruppen river av ett kort, tumultartat set som brinner av adrenalin och ilska. Konserten finns på Youtube. Och, ja, covern på ”Knockin’ on heaven’s door” fick mig att upptäcka Bob Dylan.

Boken

”Watch you bleed: The saga of Guns N’ Roses”

Detaljerad biografi om bandets glory days och katastrofer. Skriven av Stephen Davies, en amerikansk musikjournalist som bland annat är känd för den klassiska Led Zeppelin-boken ”Hammer of the gods”.

Profilen

Izzy Stradlin

Mannen som gjorde allt för att se ut som Johnny Thunders. Han skrev också de bästa melodierna. När han lämnade gruppen 1991 försvann Guns N’ Roses själ.