Medes genrep var – en soppa

Regler, dueller, juryn ... Petra Mede tillbringade en större del av genrepet med att bara försöka få formalian att sitta bättre.
Foto: Peter Wikström
Regler, dueller, juryn ... Petra Mede tillbringade en större del av genrepet med att bara försöka få formalian att sitta bättre.
NÖJE

GÖTEBORG. Välkomna till den nya och kaotiska Melodifestivalen. 

I kväll handlar det i första hand inte om artister och låtar. 

Utan om diverse nyheter och nollställning av räkneverk och dueller hit och dueller dit och en viss jurygrupp. 

Det kommer även att bli ett otacksamt stålbad för Petra Mede. 

Då så. 

Då är det bara att köra. Eller vänta nu?

Nu gäller det att tajma toalettbesöken och inte sitta med näsan nere i dippskålen alltför länge. I så fall är risken stor att du missar när ett av räkneverken börjar om från noll, eller nåt.  

Det är mycket att hålla reda på. 

Under större delen av genrepet känns det som att Petra Mede står och pratar om röstningssystem, dueller och den där förbannade, internationella jurygruppen. Vilket är direkt nödvändigt om den nya tävlingsformen ska hinna sätta sig före jul. 

Samtidigt får det hela generalrepetitionen att kännas obalanserad och tafatt. Mede hinner framför allt inte koncentrera sig på sina skämt. 

Att programledaren utsätts för extrem press och uppmärksamhet är ingen direkt nyhet. Men frågan är om en debutant nånsin haft större skor att fylla än

Petra Mede? Efter Kristian Luuk och fenomenet Björn Gustafsson är ju dessa skor så stora att efterträdaren måste ta en färja mellan hälen och skoskaftet. 

Ingen kan heller begära att hon ska vara lika rolig och självsäker som Luuk ifjol. Mede behöver tid och erfarenhet och tålamod. Jag avundas henne inte. Med tanke på att hennes genrep var en enda soppa kan premiärkvällen bli en mycket nervös pärs. 

Allt detta gör att själva musiken får stå i skymundan och spela fickpingis. I ärlighetens namn är det inte heller så värst många bidrag som förtjänar bättre. 

Att första veckans startfält saknar krut är verkligen en kär gammal schlagertradition. Och det är egentligen för tidigt att dela ut några definitiva domar, men ... det känns som att vi står inför ett mellanår. 

Att toppa dramatiken och stjärnglansen från 2006, 2007 och 2008 är ett mission impossible. Den tunga spänningen och våldsamma förväntningarna som sprakade runt Carola, The Ark och Charlotte Perrelli finns helt enkelt inte. 

Vissa menar att detta öppnar upp för nya genombrott och stjärnor. Eller att melodierna ibland faktiskt kan väga tyngre än artisternas eventuella kändisskap. 

Ja, gärna det. 

Men år 2009 kan också innebära slutet för Melodifestivalens gyllene era. 

– Jag förstår inte heller, jag läser bara, säger Petra Mede när hon för sjuttioelfte gången förklarar den internationella juryns funktion genom olika procentsatser. 

Den som blir juryns val har tydligen 25 procents chans att nå Globen. 

Hänger ni med? Nämen så bra. Då är allt fina fisken. 

Läget kan sammanfattas ungefär så här: skit samma. Poängen med den där juryn är att det inte verkar finnas nån. 

Den utländska juryns enda uppgift är att vaska fram ett elfte finalbidrag som tv-tittarna nobbat i både kvalet och Andra chansen och som därför ändå är helt chanslös. Dessutom kan det, om jag förstått saken rätt, bli så att finalbiljetten delas ut till juryns tredjehandsval. 

Hur i helsefyr ska det hjälpa Sverige att klara sig bättre i Eurovision Song Contest?

FAKTA

Markus tips ...

Till final:

Alcazar. Tippar med hjärtat här. Men gruppens genrep var också en uppvisning. 

Scotts. Inte för att jag tycker att låten är värd det, men ändå. 

Till andra chansen:

Shirley Clamp. Hennes största problem är nog att den här balladtraditionen börjar kännas extremt söndertuggad. 

Nina Söderquist. Om det handlar om att sticka ut tar den explosiva läderdivan hem veckans guldmedalj.

Larssons läckraste:

Alcazar. Det överlägset bästa och mest laddade framträdandet. 

Larssons loska:

Den stora förhandsfavoriten Shirley Clamp sjunger oväntat illa under genrepet.