Krönika

Markus Larsson

Giganternas tid är snart bara minnen

NÖJESBLADET

Tappa inte bort biljetterna.

Chansen kommer kanske aldrig igen.

Helgens två U2-konserter är gigantiska.

Så stora att de kan bli ett farväl till en hel rockhistorisk epok.

Markus Larsson.
Markus Larsson.

Siffror, siffror...

När U2 presenterar en ny turné så skymmer nästan alltid ekonomin musiken. Vilket ligger i sakens natur när det handlar om ett av världens största band.

U2:s nya turné beskrivs redan som tidernas allra största. Det amerikanska branschmagasinet Billboard förutspår att spektaklet, som totalt ska pågå i ungefär två år och bestå av mellan 90 och 100 konserter, kan dra in mer pengar än förra världsrekordhållaren, turnén ”A bigger bang” med The Rolling Stones.

Inget är omöjligt. Att Stones ”A bigger bang”-scen får plats under U2:s ”klo”, scenkonstruktionen som just nu får Ullevi att krympa till en träkoja, är en annan talande detalj.

Den här gången vill U2 stoppa in ytterligare ett ”X” i storleken ”XXL”. Och de var kanske tvungna.

Gruppen har alltid presenterat sina dyraste och mest spektakulära scenbyggen så fort deras album har mötts av sval kritik och, med deras mått mätt, svaga försäljningssiffror. Minns bara de jättelika produktionerna som följde efter ”Zooropa” 1993 och ”Pop” 1997.

Och det är bara amerikanska och brittiska lallarkritiker som gapar om att U2:s senaste album, ”No line on the horizon”, är bland det bästa irländarna gjort. Ni vet, de där så kallade journalisterna som hellre slickar bolagen och annonsörerna i häcken än skriver vad de egentligen tycker.

Kvartettens livesatsning säger ganska mycket om dagens musikbransch. I dag är till och med U2 beroende av rejäla turnéintäkter. Skivförsäljningen räcker inte längre. U2 var tvungna att komma på nåt nytt och annorlunda, nåt som ingen tidigare vågat göra, nåt som utmanar dem och får konkurrenterna att gapa av förvåning.

Och klockan tickar. Snart kan tiden vara ute för monumentala stadiumrockfester där en artist eller grupp drar lika mycket folk som en hel festival. Blott en handfull artister – Madonna, Metallica, Iron Maiden, AC/DC, Stones, Springsteen – klarar av att sälja ut de största arenorna över hela världen.

Och de dör sakta ut. Det finns inga tronföljare. Just nu skapas det inte såna artister och karriärer. Återväxten har, sen många år, gått för långsamt.

Att U2 nyligen tecknade ett tolvårigt kontrakt med den världsledande konsertarrangören Live Nation skvallrar om att gruppen tänker fortsätta att försöka vara marknadsledande liveartister i framtiden. De kommer inte att försvinna på länge.

Men samtidigt har bandmedlemmarna börjat vädra en ny sorts tveksamhet och självtvivel. I en intervju säger Bono att gruppen planerar att ta en lång paus från musiken efter turnén. I en annan säger trummisen Larry Mullen, Jr att han börjat fundera på när det är dags att lägga av, att det måste ske innan musiken bleknar och blir ointressant.

Jämfört med The Rolling Stones är U2 tonåringar. Just nu har de själen, kreativiteten, energin, laddningen, inlevelsen och vitaliteten som krävs. Det såg jag under världspremiären på Camp Nou i Barcelona. Jag menar ... hur många band ur deras generation kan avsluta varje konsert med en ny ballad från 2009 ”Moment of surrender” som kan mäta sig med det absolut bästa som de nånsin spel-at in?

Men redan nästa år kan spänningen sjunka. Ingen kan nånsin fly ifrån sin egen ålder.

Snart kan fantastiska U2-konserter, och i förlängningen också liknande stadiumrockkonserter som blivit gruppens signum, vara nostalgi. Ett gammalt minne från förr.

Precis som dyra musikvideor på MTV.

FAKTA

U2:S BÄSTA LÅTAR:

1. ”One” (1991)

Det är en låt som en grupp eller artist bara skriver en gång i livet. Balladen föddes ur ett bråk under inspelningarna av ”Achtung baby” i Berlin. Arbetet hade kört fast och diskussionerna delade upp gruppen i två läger. Bono och The Edge ville experimentera med nya rytmer och europeisk dansmusik, medan Adam Clayton och Larry Mullen, Jr tyckte att själva låtidéerna var för svaga. Larry Mullen har sagt att det gick så långt att han trodde att bandet skulle splittras. Melodin till ”One” hittade bandet av en slump när de kämpade med ett stick till ett annat spår. Sen gick det fort.

”One” blev en förlösande faktor som fick studioarbetet att glöda. Den förenade bandet igen. Alla kände dess kraft. Men ”One” har inget med försoning eller förlåtelse att göra. När Bono hörde att människor brukar spela balladen på sina bröllop utbrast han: Är de galna? Låten handlar ju om att göra slut.

2. ”Ange l of Harlem” (1988)

Hyllningen till jazzlegenden Billie Holiday spelades in i Sun Studios i Memphis. I tre minuter låter det som att U2 leker kompband bakom alla sina soulfavoriter från förr Wilson Pickett, Otis Redding, Aretha Franklin, Sam & Dave...

3. ”Love rescue me” (1988)

Bortglömt albumspår från ”Rattle and hum”. Fantastisk sydstatssoul som gästas av Bob Dylan.

4. ”Stay (faraway, so close)” (1993)

The Edge skrev melodin med Frank Sinatra i åtanke. En av gruppens vackraste och mest underskattade ballader.

5. ”Where the streets have no name” (1987)

Ingen U2-konsert är komplett utan den här. När The Edges gitarr växer fram... det är ett ögonblick som varenda människa borde få se och höra live.

6. ”Beautiful day” (2000)

Svaret på frågan varför U2 är ett av världens största och bästa band besvaras här. Precis när första refrängen exploderar.

7. ”I still haven’t found what I’m lookin’ for” (1987)

Melodin är för evigt inskriven i Den Stora Amerikanska Psalmboken.

8 ”Sometimes you can’t make it on your own” (2004)

Bonos uppgörelse med sorgen efter sin fars död den som kulminerar med orden ”don’t leave me here alone” och en sprucken röst är naturligtvis helt oerhörd.

9 ”With or without you”/”All I want is you” (1987/1988)

Två monumentala syskonballader. Båda två handlar om kärlekens mörka sida. Och i båda två sjunger Bono som om vartenda ord är en kamp på liv och död.

10 ”Bad” (1984)

U2 gjorde en tio minuter lång version av ”Bad” på välgörenhetsgalan Live Aid, 1985. Och det var inte vilka tio minuter som helst. Innan låten började var U2 ett lovande band från Irland. Efteråt var de 80-talets populäraste rockgrupp.

”Pop” (album, 1997)

Ljudet av ett rockband som tappat kollen och gått vilse. Kritikern Kjell Häglund sammanfattade musiken bäst i en recension i tidningen Pop: ”Måfå”.

”Zooropa” (album, 1993)

Höjdpunkter som balladen ”Stay (faraway, so close)” och ”The wanderer” med Johnny Cash kan tyvärr inte dölja att plattan är ett hafsverk.

”October” (album, 1981)

Musiken är ibland lika daterad och tveksam som Adam Claytons barr. (Det gula monstret till vänster på skivomslaget.)

20.00: Följ U2-konserten – minut för minut!

Allt från Ullevi: Läs Martin Söderströms liverapport Kolla in Peter Wixtröms live-bildextra Se tv-klipp från de första låtarna

Markus Larsson listar 3 albummåsten

”The Joshua tree” (1987)

? På sitt femte studioalbum ville U2 både fånga, tolka, kritisera och erövra sin kanske största influens och inspirationskälla: USA.

Musiken och pretentionerna är hisnande. Gruppen förvandlar amerikansk rootsmusik blues, country och gospel till världens största widescreenrock. Ingen skiva har förr eller senare varit mer U2 än ”The Joshua tree”. Den blev också bandets mest framgångsrika och har i dag sålt i över 25 miljoner exemplar. Albumet innehåller dessutom en av rockhistoriens bästa inledningar.

De tre första låtarna är så starka att de ensamt hade kunnat bygga en hel karriär: 1. ”Where the streets have no name”. 2. ”I still haven’t found what I’m looking for”. 3. ”With or without you”.

”Rattle and hum” (1988)

? Soundtracket till filmen med samma namn beskrivs ofta som ett rörigt och illa redigerat misslyckande.

Nyskrivna spår blandas med liveinspelningar från U2:s ”The Joshua tree tour” i USA.

Gruppen har själva sagt att skivan inte levde upp till deras förväntningar, att den mest av allt symboliserar slutet av en era och kreativ stagnation, att det var dags att tänka om. Men den som tror på det missar några av U2:s mest fulländade ögonblick. I Billie Holiday-hyllningen ”Angel of Harlem”, ”All I want is you”, ”Heartland” och, inte minst, den förbisedda Bob Dylan- duetten ”Love rescue me” fördjupar gruppen sin storögda beundran och kärlek för amerikansk heart ’n’ soul.

”Achtung baby” (1991)

? På fem år släppte U2 tre skivor som hittills har definierat resten av karriären.

På ”The Joshua tree” och ”Rattle and hum” gav de sin musik en bakgrund genom att förankra låtarna i amerikansk blues och gospel. Och på ”Achtung baby” ryckte de upp samma rötter ur jorden, flyttade till Berlin och slog sönder dem. Bono beskriver skivans laddade blandning av alternativt gitarrmangel, elektroniska beats och industriell dekadens som ”ljudet av fyra män som hugger ner The Joshua tree”. U2 har sen dess fortsatt att förflytta sig mellan traditionell americana och europeisk pionjäranda. Men aldrig med samma bländande resultat som mellan 1987 och 1991.