Pet Sounds trotsar allt och lever vidare

Markus Larsson om den klassiska skivaffären

NÖJE

Pet Sounds fyller 30 år.

Nej, inte Beach Boys-skivan med samma namn.

Jag pratar om skivaffären i Stockholm. Den som Quentin Tarantino kallar för världens bästa.

Jubileet uppmärksammas bland annat genom tributboken ”Musik nonstop: Pet Sounds i våra hjärtan” som blev det sista musikjournalisten Lennart Persson skrev.

Lennart dog av cancer tidigare i år. Och förordet lämnar mig inte ifred.

Där finns en sorgsen klarsyn om skivaffärer och skivor som inte hade kunnat skrivas av nån annan. Rösten som stiger upp från papperet tillhör en människa som gjort popmusik till sitt liv. Och som kanske också redan vet att livet håller på att ta slut.

Lennart funderar bland annat vad som händer med musiken och mystiken när allt finns tillgängligt, överallt och hela tiden. Han antyder att skivaffärens roll som naturlig mötesplats för musikälskare kanske har ersatts av exempelvis nätforum och bloggar och dataspel och mobiltelefoner, framför allt när det gäller ungdomar. Han misstänker att Pet Sounds i så fall kan bli Sveriges sista skivaffär.

Inget har de senaste tio åren dödförklarats oftare än just skivaffärer.

Men det centrala temat mellan raderna i ”Musik nonstop” är att små och initierade skivbutiker där den personliga smaken får styra har alltid tvingats, för att citera Wilmer X, spela under hot. Det har aldrig varit direkt lönsamt och lätt att driva dem. Publiken är helt enkelt för liten. Det är och förblir en angelägenhet för några få.

”Musik nonstop” kommer aldrig att bli en bestseller. Och Pet Sounds kommer definitivt inte att locka lika mycket folk som Åhléns. Men det går inte heller att mäta affärens betydelse i siffror och pengar. Det vore lika vulgärt som att sätta en prislapp på kärlek och engagemang.

Boken visar att de som regelbundet gick in och handlade på Pet Sounds kom ut som andra och mer inspirerade personer.

De startade band. De utbildade sig till journalister. De blev programledare och talangscouter och komiker och skådespelare och spred ryktet om den lilla affären på betydligt större scener än den som ryms bakom Pet Sounds skyltfönster på Skånegatan i Stockholm.

Pet Sounds kommer alltid att vara en dold men viktig del av den svenska pophistorien. Om affären även får en lika central position i framtiden är det ingen som vet.

Men bli inte förvånade om Pet Sounds överlever längre än domedagsprofeterna påstår. Ägaren och grundaren Stefan ”The Big Man” Jacobson drivs av en beundransvärd övertygelse och envishet. När man läser boken känns det inte ens som att apokalypsen kan stoppa honom. Åtminstone inte så länge det finns en popintresserad kackerlacka kvar som vill gaffla om Richmond Fontaine.

Stefan Jacobson firar dessutom inte årets enda skivjubileum.

Lite längre norrut fyller Burmans musik i Umeå nästan pensionär. Det vill säga hela 60 år. Skivaffären kan betraktas som Västerbottens Pet Sounds. Och precis som sin yngre storebror i Stockholm förtjänar Burmans minst två stjärnor i skivaffärernas Michelinguide. Det är värt en omväg för att besöka Burmans. Kanske till och med en resa.

Skivaffärens centralgestalt heter också Stefan i förnamn. Men Stefan Nilsson har inte samma pondus som ”The Big Man” bakom disken. Han liknar snarare en mycket varm och trevlig och allvetande och slug hob. Utan hans tips på 90-talet hade jag varit många livsviktiga skivor fattigare.

Sist han skickade ett mail var jag tvungen att titta noga i almanackan. Stefan jublade över de nya och remastrade versionerna av Beatles-katalogen. Han skrev att det rådde rena Beatles-hysterin i butiken. Som om det var 1965 och inte 2009. Det säger en del om hur motsägelsefull den moderna popvärlden är.

Det senaste årtiondet har i musikens värld präglats av fildelning, mp3-filer, iTunes och Youtube och Spotify och sociala medier. Men Beatles har fortfarande inte släppt sina låtar digitalt och säljer ändå miljoner fysiska skivor. Kent är fortfarande Sveriges största band. Nya artister måste fortfarande synas i tv, eller i etablerade medier, för att slå igenom stort. Ulf Lundell har fortfarande inte slutat turnera.

För tio år sedan var det också många som trodde att skivaffärer inte skulle överleva 2000-talets första decennium. Antalet har decimerats brutalt, men Pet Sounds och Burmans är två exempel på hur svårt det är att ersätta det mänskliga samtalet mellan likasinnade i cyberrymden. Det är också två tydliga bevis för att utvecklingen sällan dödar sann kvalitet och alltid går långsammare än väntat.

Egentligen är allt som vanligt.

Och ändå är inget sig likt.

FAKTA

Popkoll

”High fidelity” (film)

Med tanke på ämnet härintill – den bästa komedin som gjorts om att jobba i skivaffär, vara fanatiskt intresserad av pop och vilka konsekvenser det kan få. Filmen är baserad på Nick Hornbys bok med samma namn. När John Cusack ställde följande fråga till sig själv började tusentals popnördar genast att kallsvettas och skruva på sig i biostolarna :

”Lyssnar jag på popmusik för att jag är miserabel? Eller blev jag miserabel av att lyssna på popmusik?”

”The river” (album)

Ok, jag kan inte låta bli. I kväll framför Bruce Springsteen hela ”The river”-albumet – samtliga 20 låtar! – i Madison Square Garden i New York. Per Bjurman har biljett, den jäveln. Om jag skulle ha velat vara där? Ehm... vad tror ni? Sen hade jag kunnat begrava min något osunda fascination för karln och hans liveshower med gott samvete. Tror jag.

Kiruna (hemstad)

Jag föddes där. Det är i princip en vägkorsning med en gruva. Och när det gäller musik har my beloved hometown knappast erbjudit nåt annat än tjäle. I alla fall inte när jag växte upp. Det fanns åtminstone inte nåt som var lika bra som Willy Clay Band och Anton Björkenvall. De är aktuella med skivorna ”Blue” respektive ”Travel”. Och att de satsar på melankolisk americana är knappast förvånande. Kiruna är i grund och botten en western-inspirerad nybyggarstad där ökensanden är utbytt mot snö.