GTA får Phil Collins att kännas gangsta

NÖJE

Det kan inte sägas för ofta.

Musik är sällan bättre än i tv-spelet ”Grand theft auto IV”.

Till och med Genesis låter hårda i Liberty city.

När det gäller tv-spel finns det ingen mer välgjord, nyskapande och framgångsrik gangstersaga än ”Grand theft auto”.

Speldesignern och GTA:s chefsideolog Sam Houser jämförs ofta med filmregissören Martin Scorsese.

Jämförelsen haltar fram på kryckor.

Film är, än så länge, helt överlägsen tv-spel vad gäller storytelling, skådespeleri och psykologiskt djup.

Men det Houser och Scorsese har gemensamt är ett fanatiskt intresse för musik. Framför allt är de avundsvärt skickliga på att välja rätt låtar som förstärker berättelsernas atmosfär och laddning.

Men där Martin Scorsese fastnat i en vinkelvolt och envist använder gamla Rolling Stones-låtar så fort en gangsterboss filmas i motljus är Sam Houser djärvare och modernare.

När spelets musikproducent, Ivan Pavlovich, bestämde låtarna till ”GTA IV” ville Houser att han skulle gräva djupare. Houser tjatade själv in Elton Johns ”Street kids” från det, i sammanhanget, rätt undanskymda 70-talsalbumet ”Rock of the westies”.

Musiken i de olika radiostationerna – de innehåller allt ifrån hiphop och fusion och electronica och metal till Philip Glass – ger spelet en unik identitet.

I dagens bilaga skriver Kristofer Ahlström om hur tv-spel har förändrat villkoren för hur man upptäcker, köper, distribuerar och förpackar popmusik.

Själv upptäckte jag Stevie Nicks maka­lösa ”Edge of seventeen” tack vare GTA. Och i dag kan jag inte tänka mig en bättre ”scen” än spelets magnifika miljöer.

Alla låter bättre, tuffare och mer intressanta i Sam Housers version av New York, det så kallade Liberty city.

Själv bor jag i Midsommarkransen i Stockholm.

Och det är en sak att lyssna på Genesis ”Mama” när man knallar mellan lägenheten och Svandammsplans körvakiosk.

Och nåt helt annat att höra samma låt när man snor en bil i GTA, sladdar fram på regniga gator och riskerar att bli skjuten i skallen.

Då känns till och med Phil Collins förbannat gangsta.