Jag knöt näven – precis som räven

Den fantastiska rävens kamp mot tre ondske­fulla bönder påminner om allt blod, svett och tårar det kostade att löka ur i lumpen, skriver Markus Larsson.
Den fantastiska rävens kamp mot tre ondske­fulla bönder påminner om allt blod, svett och tårar det kostade att löka ur i lumpen, skriver Markus Larsson.
NÖJE

Finns bara en sanning om samtiden.

Alla medelklassuppror slutar med att man går på bio och hejar fram en pungråtta.

– Fyra par sockar – håll upp.

Vet inte riktigt hur det gick till.

Men första måndagen efter studenten ryckte jag in i lumpen.

Jag ville väl, som så många andra manliga småsyskon, gå i min storebrors fotspår. Han hade gjort en liknande vända åtta år tidigare på samma regemente, det numer nedlagda I22 i Kiruna.

Och min tjänstgöring som lapplands­jägare började bra.

Där stod jag, spritt språngande näck, tillsammans med ett helt kompani av lika nakna 18 -åringar på en gräsmatta i juni, 1995. I lätt snöfall.

Vi hade just hämtat ut vår ­utrustning, och befälet – vi kan kalla honom för Fänrik Filur – ville kontrollera att alla hopplösa grön­gölingar fått med sig samtliga persedlar.

Vi fick ta på oss kläderna i den ordning som Fänrik Filur ­skrek. Eftersom det handlade om en förnedring som med tiden skulle göra oss till oövervinneliga mördarmaskiner så började Filuren naturligtvis med sockarna.

När jag muckade knappt elva månader senare kallades jag furir och var definitivt inte en man. Däremot hade jag blivit rätt slug.

Jänkarna har ett bra uttryck för vad militärtjänstgöring egentligen handlar om i länder där allt är frid och fröjd och fred:

Stick it to the man.

Det är en ständig katt-och-råtta-lek där befälen försöker uppehålla lag och ordning och disciplin och där ”soldaterna” ständigt uppfinner nya sätt för att smita undan, kolla porr på luckan och stjäla utrustning från förråden, som långkalsonger och leverpastej på burk.

Prickskyttarna var, enligt ryktet, de värsta anarkisterna. Deras uppgift var att gräva ner sig i snön och bevaka landsvägar utanför Kalixfors mot ryssen.

Risken att ryssen skulle ta just den omvägen in i Sverige var ungefär ­lika stor som att en ren skulle ställa sig på bakbenen, sträcka fram klöven till Fänrik Filur och säga ”Howdy”, men ändå.

Prickskyttarna gömde sig i skogen i veckor i sträck och rökte tydligen fniss­tobak i tältet.

Det var svårt att kontrollera uppgifterna eftersom prickskyttarna, av naturliga skäl, aldrig syntes till.

Det kostade blod, svett och tårar att maska, löka ur, smita från övningar, låtsasskjuta för att slippa rengöra vapnet, sova när man vaktade en förfrusen myr, vägra putsa bootsen och skrynkla logementets täcken av rent djävulskap.

Jag fick hugga flera ton ved på nätterna, springa ändlöst många varv runt kasernen samtidigt som jag höll geväret ovanför huvudet, göra armhävningar i lera och så vidare.

Grå bestraffning fick visserligen ­inte förekomma. Men befälen använde samma listiga taktik som Big Brother i George Orwells ­roman ”1984”. De ­döpte helt enkelt om ”grå ­bestraffning” till ”­belöning”.

Att göra lumpen var som att stoppas ner i en konservburk. Och att göra motstånd var som att slå små hål i burklocket för att kunna andas.

Olydnad växer bäst i miljöer med strikta regler och där makten och etablissemanget försöker stöpa människan i en och samma och aptrista form.

Och ingen illustrerar det ­mänskliga ­behovet bättre just nu än de makalösa dockdjuren i ”Den fantastiska räven”.

I Wes Andersons bästa film hittills kämpar en räv som pratar som George Clooney mot tre ondskefulla bönder, ett gäng grävskopor och en ciderberoende råtta.

Tillsammans med sin familj och grävlingar och bävrar snor den skamlöse opportunisten Herr Räv höns, nallar cider och kastar kottgranater.

Ibland för att överleva. Och ibland?… just for the hell of it.

”Den fantastiska räven” påminner mig inte bara om min egen futila kamp mot Fänrik Filur, Löjtnant Valross och Major Lustigkurre i Kiruna, 1995. Utan också om vad som hände sen.

Det är många som förtjänar en klo uppkörd i näsan: Fredrik Reinfeldts musik­smak, Knugenfamiljen, opera, TV 4, valfritt bredbands­bolag, Börsen , The ­Rolling Stones

Men man växer upp och låter andra sköta drömmar och uppror. Och till slut sitter man där i biomörkret och hejar fram en pungråtta som fräser runt på en motorcykel med sidovagn.

Det är inte ett faktum. Det är en tidsanda.

I en av filmens nyckelscener möter Herr Räv sin hjälte och förebild vargen.

Djuren betraktar varandra på avstånd. Herr Räv ropar vargens latinska namn, canis lupus. Sen blir han stum av beundran.

Herr Räv knyter tassen över ­huvudet i Svarta Pantrarnas klassiska ”black power”-hälsning.

Borta vid skogsbrynet svarar vargen med samma gest. Och inte ett dock­öga är torrt.

Jag knöt näven i mörkret och tänkte säkert samma tanke som resten av salongen.

”Du är också min hjälte, ­canis lupus. Ge inte upp. Låt inte de jävlarna ta dig. Stay real. Fight the power.”

Sen satte jag mig lite bekvämare i biostolen och tog en snus.

FAKTA

Här är andra livsnjutardjur vi minns

Roger Rabbit (Jessicas ­make)

Visst, Roger är ofta ett ångest­vrak i ­genombrottsfilmen ”Vem satte dit Roger ­Rabbit?” från 1988. Men han ­råkar å andra sidan ut för en massa ­trubbel. Och titta vem som är hans fru. Jessica Rabbit är, som ­bekant, den tecknade förlagan till ­Angelina Jolie. Tror ni verkligen att hon skulle gifta sig med en kristdemokrat? Och hur bra är Roger i sängen då? Well, karln är en kanin.

Lufsen (Ladys man)

Vovve som verkligen kan beskrivas som en cool katt. En grandios frifräsare för hela ­familjen. När Lufsen säger voff på restaurang betyder det: ”En spagetti speciale med massa frikadeller”. Försök att slå det, Lassie.

Hobbe (Kalles kompis)

Världens bästa tiger. ­­Genom tiderna. I Bill Wattersons tecknade serie ”Kalle & Hobbe” fungerar Hobbe som Kalles motpol. Kalle är, som värst, hopplös, egoistisk och neurotisk, en blond Woody Allen med korta ben. Och Hobbe är cool. En ­magnik livsnjutare som ­gillar det goda livet. ­Damer, lata dagar och, jajje­män, inlagd fisk.