Aftonbladet
Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Geniet som ingen har överträffat

Äntligen har Prince dykt upp på Youtube.   Äntligen har Prince dykt upp på Youtube. Foto: bmg

I veckan som gick var himlen full av isländsk aska.

Och Youtube dominerades äntligen av världens funkigaste prins.

Det enda kungahuset vi behöver består av en person och kommer från Minneapolis.

Vet inte riktigt när det hände.

Men plötsligt började en massa klipp med Prince att dyka upp på Youtube.

Mängden är kanske inte så stor att den skulle krossa fördämningarna i New Orleans, men ändå.

Och det är verkligen ett stort och viktigt ”men ändå”.

Prince och hans advokater och spindoktorer har bevakat Youtube med näbbar och klor och stämningsansökningar. Med få undantag har alla klipp som laddats upp på sajten försvunnit innan nån hunnit säga ”Wendy & Lisa”.

Prince ville till exempel inte visa sin cover på Radioheads ”Creep” från Coachella-festivalen 2008. Embargot hävdes inte förrän Radiohead själva hörde av sig. De ansåg, med all rätt, att ”Creep” var deras låt från början och att fansen förtjänade att höra den.

Om Prince förändrat sin policy och slutat ignorera Youtube återstår att se.

Fansens egna kommentarer nedanför klippen har i princip två olika teman och sammanfattar situationen perfekt:

– Ha! Du kan inte stoppa oss, Prince!!!!!

Och:

– Undrar hur länge det här håller?!

Passa på innan grejerna försvinner!!!!!!!!!!!!!!!!


Bland fynden finns bland annat en risigt filmad men ändå strålande spelning från Minneapolis, 1983. En välgörenhetskonsert för Minnesota dance theater.

Prince uppträder på en liten klubb tillsammans med delar av vad som senare skulle bli kompbandet The Revolution. Han liknar en mycket svettig Phil Lynott och är fullständigt briljant.

Versionerna av ”Computer blue”, ”I would die 4 U” och ”Purple rain” användes senare som grund under inspelningarna av Princes absoluta genombrott, albumet ”Purple rain” från 1984.

Ett annat fynd är ett liveklipp från Montreux-festivalen ifjol.

Prince sjunger ”I love U but I don’t trust U anymore” med sin allra skiraste falsett. Folk ställer sig upp och applåderar. Klockorna ger upp, rycker på axlarna och stannar.

Balladen är så sorgligt romantisk, den

dominerar rummet så totalt att stearinljusen i min lägenhet självantänder.


Prince förstod tidigt

potentialen med internet. Han avskydde att behöva anpassa sin kreativitet, utgivning

och musik efter skivbolagens marknadsplaner.

Utifrån sajten NPGMusicClub.com byggde han i stället upp en mötesplats och fanclub där fansen kunde lyssna på nya låtar, köpa exklusiva skivor och vinna biljetter till hemliga och mytomspunna jamsessions på Princes egen hemmaplan, studion Paisley Park.

I den världen fortsatte Prince att vara en av 2000-talets mest produktiva artister. Men när han exempelvis släppte tre nya skivor digitalt förra hösten märktes det knappt i traditionella medier, framför allt inte i Sverige.


Att Prince tidigare ignorerat Youtube beror antagligen på att han inte har behövt forumet. Men jag hoppas på en ketchupeffekt.

Det finns så mycket som jag tidigare bara kunnat läsa om, däribland ”Sign ’O’ the times”-turnén 1987. Turnéfilmen med samma namn är bitvis helt fantastisk, men ändå hopplöst knapphändig.

Det är aldrig nostalgi att bli förhäxad av Princes funk. Det känns snarare som att spola tillbaka bandet till framtiden. Ingen har fortfarande lyckats överträffa det lille geniets största år.

Och tills vidare kan man gott titta på ”While my guitar gently weeps” från The Rock and Roll Hall of Fame-ceremonin, 2004.

Numret är en hyllning till George Harrison och framförs av ett superband med bland andra Jeff Lynne och Tom Petty. Prince står lite i bakgrunden i en mycket hård och röd hatt.

Men 03.30 stiger han fram.

Gitarrsolot slår nåt slags rekord.

På tre minuter bevisar

Prince vem som egentligen är världens bästa liveartist.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet