Rocken har fått ålderskrämpor

1 av 6
Gubbrock Tom Arayam Keith Richards, Bruce Springsteen, Bono och Ulf Lundell tillhör deb gamla rockmusikens gyllene era.
NÖJE

Måste börja med en svengelsk vits som cirkulerar i cyberrymden:

Vet ni varför Bono skadade ryggen?

Han stod för nära ... The Edge.

Hö hö hö.

Nej, jag har inte flyttat till Göteborg och börjat knäböja vid ordvitsarnas altare.

Det finns en allvarlig poäng med Bonos ryggont.

När rockband av U2:s magnitud ställer in och flyttar fram sin turné påverkar det hela livemarknaden.

Bono skadade sig i maj när han tränade i Tyskland inför gruppens kommande konserter.

Innan han opererades förutspådde branschen att U2:s aktuella turné ”360” skulle bli historiens största och mest inkomstbringande nånsin.

Efteråt började framför allt konsertarrangörer i USA att prata om kris och lågkonjunktur för livemusik. Något som till stor del beror på att de inte längre kan räkna med U2:s gigantiska biljettintäkter den här sommaren.

Konsertbranschen är fortfarande väldigt beroende av stadiumartister från

rockmusikens gamla och gyllene era. Utan dem stannar den ekonomiska tillväxten.

Problemet är att dessa artister inte blir yngre. Ålderskrämpor och skador lär snart vara lika vanligt som cymbaler.

Rockmusik har aldrig varit så gammal som nu, som min vän och kollega Håkan Steen brukar säga med glasklar logik.

Det var länge sen som Neil Youngs slogan ”it’s better to burn out than to fade away” gällde.

I dag bränner inte etablerade rockveteraner ut sig i förtid. De tynar inte bort heller. De bara fortsätter. Och priset blir därefter.

Med tanke på vilken generation de tillhör är U2 relativt unga. Bono fyllde nyligen 50 år.

Snittåldern i The Rolling Stones är 66.

Jag trodde länge, som så många andra, att Keith Richards kunde snorta plutonium och ändå vara redo att rocka morgonen efter.

Sen klättrade Richards olyckligt nog upp i en palm i Fiji och trillade ner och fick hjärnskakning. När Rolling Stones sedan genomförde de uppskjutna konserterna i Europa klarade Keith inte ens av riffet i ”Brown sugar”.

Ålder förändrar definitivt förutsättningarna för stora liveshower.

Tom Araya i Slayer slet ut rygg och nacke och kan inte längre använda bandets bästa specialeffekt hans eget headbangande och snurrande hår.

1978 brukade Bruce Springsteen tävla med publiken om vem som klappade ihop först i extranumren.

Springsteen skrek ”Är ni trötta ännu”? Publiken svarade ”nix pix”. Sen spela

de Bruce och resten av E Street Band ännu snabbare och ännu högre och ännu intensivare tills åskådarna ramlade ihop.

I dag är det annorlunda. På nya dvd:n ”Live in Hyde Park” skriker han i stället:

”Någon borde ge mig en fucking hiss. Jag är fucking 60!”

Och fortsätter att pusta och rossla.

Alla namn jag nämner försöker uppträda med samma kraft och energi som när de var unga.

För att både musiken och publiken kräver det.

Musiken, och särskilt då de äldsta hitsen, är som sjövilda tonåringar.

Medan upphovsmännen måste skaffa nya höftkulor för att palla.

Det går inte ihop. Det kan aldrig hålla i längden.

Men dessa artister kan kanske trösta sig med att även kritiken förändras.

Äldre profiler som brukade få blodet att koka hos de mest fientliga kritikerna möts nu av överinseende och, ja, medlidande.

När jag frågar DN:s recensent vad hon tyckte om Ulf Lundells sommarpremiär i Borgholm i fredags rycker hon på axlarna:

Tja, han är ju så gammal nu. Det är väl kul att han håller på.