Bayley en bespottad parentes

NÖJE

I kväll spelar Iron Maiden inför 46?000 personer i Stockholm.

Undrar hur många av dem som saknar eller tänker på Blaze Bayley?

Det kan vara svårt att tro i dag.

Men i mitten av 90-talet var Iron Maiden vilse i pannkakan.

De låg kvar på mattan, knockade, medan domaren räknade till tio och slog ut med armarna.

90-talet passade inte Maiden. Musiken, modet, media – allt talade emot ett gäng pubfarbröder som skrev långa låtar om Alexander den Store.

Nirvanas genombrott med ”Smells ­like teen spirit” skapade ett behov ­efter tung musik som var mer jordnära än heavy metal som marknadsfördes av monstret Eddie.

Tidningarna skrev hellre om Guns N’ Roses och Metallica och britpopfajten mellan Blur och bröderna Gallagher i Oasis. Pojkbanden skapades och Take That och Backstreet Boys fick samma utrymme i tidningen Okej som Iron Maiden haft tio år tidigare. Hiphop och r’n’b blev de största musikstilarna i USA.

Iron Maidens situation försämrades ytterligare av att frontfiguren och sångaren Bruce Dickinson lämnade bandet 1993.

I dag är det praktiskt taget omöjligt att tänka sig Maiden utan Dickinson.

Det är som ett Whitesnake utan ­David Coverdale. Metallica utan James Hetfield. U2 utan Bono.

Bruce Dickinson var så förknippad med Iron Maidens sound att bandet till och med spelade in två tidiga låtar på nytt, ”Prowler” och ”Charlotte the harlot”, och gav ut dem på singeln ”The evil that men do”, 1988. Originalen spelades ursprungligen in med Dickinsons föregångare Paul DiAnno.

Gruppen famlade i mörkret utan ficklampa och sökte länge efter en ersättare. Det blev Blaze Bayley från gruppen Wolfsbane. Och det blev problem.

Bayley kunde inte träffa de högsta ­tonerna och gruppen fick stryka ”Run to the hills” från setlistorna. ­Uppretade fans, som vägrade acceptera att Dickinson var borta, spottade på Blaze Bayley under en konsert i Chile och ­försökte storma scenen. De två Bayley-albumen, ”The X factor” och ”Virtual XI”, är bland Maidens svagaste, framför allt kommersiellt. Den sista var gruppens första skiva nånsin som inte ­sålde en miljon exemplar utanför Storbritannien.

Blaze Bayley lämnade Maiden 1999. Han fick en solokarriär men blev samtidigt en parentes och omdiskuterad symbol för gruppens mörkaste år.

Samtidigt laddade Iron Maiden om. Gitarristen Adrian Smith återvände. Dickinson kom tillbaka. Plötsligt hade gruppen sin starkaste laguppställning från 80-talet, den som lanserades på ­skivan ”Piece of mind”. Plus skojaren och gitarristen Janick Gers.

Suget efter ”gamla” Maiden var enormt. Nystarten med tre fingerfärdiga gitarrister i stället för två ­kulminerade med en gigantisk spelning på Rock In Rio i Brasilien inför 250?000 ­människor, 2001. Och ”Rio”-versionen av ”Fear of the dark” är fortfarande den bästa som släppts på en officiell liveskiva och dvd.

Där 90-talet var ett fanskap gjorde 2000-talet en kovändning och rullade ut röda mattan för ­Steve Harris galopperande bas­muller. Tidsandan placerade plötsligt Iron Maiden i första klass.

Fildelningen dödade cd-skivan och branschen koncentrerade sig på turnéer och livekonserter i stället. Maiden hade allt som krävdes för att lyckas i den nya världen.

En extremt stor och extremt trogen fanbase. En lång karriär som byggdes upp på 80-talet. Ett grundmurat live­rykte. Konjunkturkurvan vände uppåt och fortsatte rakt genom taket.

Maidens konsert på Ullevi 2005 kan mycket väl vara höjdpunkten för livemusikens explosionsartade utveckling i Sverige på 2000-talet. Både SVT och P3 sände direkt. Med kommentatorer som spekulerade i hur stor intensitet bandet skulle plocka fram i extranumren.

Publiken överröstade inte bara Maiden i verserna och refrängerna. Utan även i de instrumentala och vindlande partierna i ”Phantom of the opera”. Jag har aldrig sett nåt liknande. Ingen annan har ett lika starkt publikstöd. Inte ens FC Barcelona.

När Bruce Dickinson skrek ”Iron Maiden’s gonna get you, wherever you are” för allra första gången visste han ­inte hur rätt han hade.

Maidens unika position bygger på lojalitet och återväxt.

Har man en gång löst medlemskap till gruppens musik överger man ­inte ­laget. En gång Maiden, alltid Maiden, amen och halleluja.

Och gruppen har ända sen början av 80-talet fungerat som en introduktion för unga människor till hård musik som lever och larmar utanför hitlistornas kravlösa laddi-da.

Varje år sitter det nya kids och lär sig den inledande recitationen av Uppenbarelseboken i ”Number of the beast” utantill: ”Woe to you O earth and sea for the devil sends the ­beast with wrath...” ­Varje år börjar nya fans att ­leta efter dolda budskap och koder på omslaget till ”Some­where in ­time”. Eller kladda ”666” i sina skolböcker.

I en annan del av världen har Blaze Bayley gett ut fem studio­album med en grupp som han döpt efter sig själv.

Största uppmärksamheten efter Maiden fick han sorgligt nog när managern och frun Debbie Bayley dog efter en hjärnblödning 2008.