Prisgalor skulle må bättre utan allt onödigt tjafs

Foto: ADAM IHSE / SCANPIX
NÖJESBLADET

Som gamle finansministern Kjell-Olof Feldt en gång diktade:

Prisgalor är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.

Vi är mitt uppe i nöjesbranschens silly season.

Prisgalorna står som spön i backen. Eller som en irriterande klåda i baken. Det går inte att undvika dem.

Jo, förutom en.

Tidigare i veckan briserade årets Grammisgala på Operan i Stockholm. Eller briserade och briserade. Den pyste till nånstans ute i marginalen.

Jag kan ärligt säga att jag inte följde Grammisgalan i år. Och jag har fortfarande inte detaljstuderat vilka artister som vann vad. Men vem har väl det?

Grammisgalan?
Grammisgalan?

Grammisgalan är en levande död som stapplar fram med ostadiga ben och blek hy och tom, gapande mun. Priset har alltid varit ett omdiskuterat hitte på där musikbranschen kliat varandra på ryggen. Men i dag har Grammis tappat all mening och prestige.

I dag heter det ledande musikpriset där en expertjury har visst inflytande P3 Guld. Vilket understryks av att P3 Guld också är den enda svenska popgalan som visas på tv i år.

Jag har inget emot P3 Guld, verkligen inte.

Det är rätt komiskt att ett gammalt ruckel som radio som dödförklarats och åter dödförklarats sen televisionen uppfanns 1492 står för det populäraste musikpriset vid sidan av Rockbjörnen år 2011. (Jag är inte ett dugg jävig när det gäller Rockbjörnen, inte alls.)

Vem trodde det när fildelningen slog igenom?

Och att Robyn sopar hem det mesta är kanske också helt i sin ordning. Förutsägbart så inåt helvete, men 2010 var hennes år.

Eftersom vinnarna i P3 Guld röstas fram av både tittare och jurygrupper blir Robyn svårslagen. Hon är både kreddig och bred och tilltalar både vanliga radiolyssnare och experter.

Dessutom är det glädjande att ett så pass litet band som This Is Head vinner ett pris. Fråga Colin Nutley om han vet vilka det är.

Men jag tvivlar på att P3 Guld kommer att få en tyngd som gör att folk på allvar börjar använda det som ett argument för att övertyga läsare och tittare och näthatare om en artists storhet.

Det är en sak att skriva att artisten X fick brittiska Mercury Prize. Och en helt annan sak att säga att artisten Y fick Guldmicken 2009.

Och som show betraktat?

Gervais.
Gervais.

Vi fick se några fina uppträdanden. Men galan leddes inte precis av Ricky Gervais.

Skämten om Ace Of Base... åh, hjälp.

Prisgalor borde egentligen bara arrangeras i USA. Eftersom USA är en enda stor föreställning verkar jänkarna födas med en känsla för showmanship som andra saknar.

Det var förra helgens Golden Globe ett kvitto på.

Golden Globe och dess storebror Oscarsgalan står i en klass för sig. Där finns de riktiga resurerna. Där finns kändiskavalkader som är ett enda stort och långt ”wow”. Där finns bra manus. Kanske till och med ett uthärdligt tacktal.

Underhållningsvärdet i en Golden Globe- och Oscarsgala går inte att jämföra med diverse musikpris. Jag sätter en passande punkt där. Den svenska filmgalan Skalbaggen, eller vad den nu heter, förtjänar inte ens att nämnas i samma mening som de amerikanska förebilderna.

Men jag tror på det nyinstiftade Nordic Music Prize som avgörs i Oslo i februari. Där finns det inget tjafs. Vinnarna utses av en expertjury som inte tar nån hänsyn till popularitet. Försäljningssiffror är ofta ett alldeles för trubbigt och missvisande mått på kvalitet.

Upplägget är nog för von oben för Helena Bergström.

Men det är enda musikpriset som kan få mig att exempelvis upptäcka och lyssna på ett norskt och brutalt hardcorebröt från Stavanger.

FAKTA

The Jayhawks: ”Tomorrow the green grass (legacy edition)” (Dubbelcd)

Det största med återutgåvan, originalalbumet plus hela 23 extraspår, är Jayhawks tidigare outgivna version av ”Precious time”. Låten som Gary Louris och Mark Olson en gång skrev till Maria McKee.

Adele: ”Someone like you” (ballad)

Kan mycket väl bli en av 10-talets största snyftare. Precis som de största soulartisterna får Adele de mest banala orden att kännas livsviktiga.

Jim Parsons (Sheldon)

Förutom Ricky Gervais var det mest glädjande med årets Golden Globe att Jim Parsons, som spelar den oefterhärmlige Sheldon i ”The big bang theory”, fick en glob för bästa manliga skådespelare (komediserie och musikal-kategorin).