Thompson gick från porrhyllan till finrummet

Läs Markus Larssons kolumn

omtalad film Kate Hudson och Casey Affleck i ”The killer inside me”, baserad på Jim Thompsons noir-klassiker från 1952.
omtalad film Kate Hudson och Casey Affleck i ”The killer inside me”, baserad på Jim Thompsons noir-klassiker från 1952.Foto: Foto: AP
NÖJE

Apropå helgens aktuella ämne: Kvalitet är en zombie som alltid kommer tillbaka. Drygt 30 år efter sin död fortsätter författaren Jim Thompson att lägga sina kalla fingrar runt biopublikens strupe.

Beundraren Stephen King beskrev kanske Jim Thompson bäst:

– Han var galen. Han skrek skallen av sig och sprang rakt in i Amerikas undermedvetna med en eldkastare i ena handen och en pistol i den andra.

Jim Thompson rotade runt i skiten som rinner ur det amerikanska samhällets rövhål och skrev snabba pulpromaner om psykopater, prostituerade och lönnmördare.

Sex och våld sitter inte i olika tågvagnar hos Thompson. Det är två turturduvor som upplever kärlek vid första ögonkastet.

I den mest berömda boken, noir-klassikern ”The killer inside me” från 1952, låter han läsaren titta på världen genom en sociopats ögon, småstadssheriffen Lou Ford.

På utsidan är Ford en mjuk och artig och rättskaffens man. Men inuti rasar hans förvridna psyke samman med hög fart.

Bristen på moral och empati känns ytterst modern och ”The killer inside me” beskrivs ofta och korrekt som en förlaga till Bret Easton Ellis ”American psycho”.

Hittills har ingen riktigt lyckas fånga romanens kyliga nihilism på film. Men Michael Winterbottoms aktuella version av ”The killer inside me” kommer nära.

Casey Affleck är strålande i rollen som Lou Ford. Han är en Patrick Bateman i stetsonhatt.

I filmens mest omtalade och omdiskuterade scen försöker Ford att slå ihjäl den prostituerade flickan Joyce Lakeland som han har ett sadomasochistiskt förhållande med.

Casey Affleck tar på sig ett par svarta handskar och börjar mura igen Jessica Albas ansikte. Scenen är hänsynslös, nästan yrselframkallande i sin målmedvetna brutalitet. Det känns som att misshandeln pågår i flera dygn.

Kameran är precis som Jim Thompsons blick – den stannar kvar och tittar i stället för att blunda för människans sjuka sida.

Jim Thompsons liv präglades av att han drack hårdare än sina egna karaktärer. Alkoholismen kan förklara varför berättelserna blev obarmhärtigt självdestruktiva.

Författaren Donald E Westlake har skrivit att det märks på romanfigurernas dygnsrytm. De är trevliga på morgonen, grälsjuka på eftermiddagen och våldsamma på natten, precis som en missbrukare.

Jim Thompson dog i en lägenhet i Los Angeles, 1977. Ensam, utblottad och 70 år gammal. I USA fanns inga av hans böcker kvar i tryck.

Men han tvivlade aldrig själv på sin förmåga och eftermäle. Han sa till sin fru att han skulle bli rik, känd och berömd tio år efter sin död. Hade han sagt 30 år skulle spådomen ha stämt ännu bättre.

På 50-talet såldes Jim Thompsons pulp fiction bredvid porrtidningarna i amerikanska bensinmackar. I dag översätts de till svenska av finkulturens kreddigaste förlag (”Mördaren i mig”, Modernista, 2008).

Förutom Winterbottoms ”The killer inside me”, som visas på Stockholm filmfestival, är ytterligare tre Hollywood-filmer baserade på Jim Thompsons romaner och manus under produktion. Däribland ”Lunatic at large”, en historia som Stanley Kubrick planerade att filma redan på 50-talet.

Och det är fler än Stephen King som tycker att Cormac McCarthys ”No country for old men” kunde ha varit skriven av Jim Thompson.

Det som förenar Thompsons 50-tal med 2000-talets McCarthy är den påtagliga och apokalyptiska känslan av att det snart är midnatt för människan och hennes existens.

På sätt och vis lyckades Big Jim med nåt som hans antihjältar aldrig gjorde – han lurade döden.

Hans tid är nu.

FAKTA

Bruce Springsteen: ”The promise: Darkness on the edge of town story” (kommande box)

Bara fem dagar kvar nu. Och jag kan inte med ord beskriva hur fantastisk boxen är. Men jag ska försöka till veckan.

Diverse artister: ”Sonja Åkesson tolkad av” (cd)

Jag tänker framför allt på Annika Norlins och Kajsa Grytts bidrag här.

Dennis Lehane: ”Moonlight mile” (bok)

Romanen får blandad kritik. Har bara läst inledningen, men upplägget bådar gott. Klasshat och hämnd är klassisk, amerikansk noir.