LeMarc är upplyftande & nattsvart – samtidigt

Markus Larsson om en unik och apart artist

Peter LeMarc vågar ta upp vanliga, vardagliga problem.
Peter LeMarc vågar ta upp vanliga, vardagliga problem.
NÖJE

Diskussionen om vem som är Sveriges bästa soulartist slutar aldrig.

Men Peter LeMarc är en av dem.

Och det känns fortfarande som om låtarna kommer från fel sida av älven.

För tio år sen skrev jag en krönika i musiktidningen Sonic där jag drev en tes om att Peter LeMarc är punk.

En åsikt som kanske provocerar folk som tycker att uppror är lika med dåliga tänder, trasiga kläder och Johnny Rotten.

Det är också svårt att betrakta LeMarc som en outsider. Han är en av landets största och populäraste artister. Musiken skulle till och med kunna beskrivas som folkkär. På ytan är låtarna och LeMarcs person lika utmanande som en släpvagn med dragkrok.

Ändå liknar inte Peter LeMarc nån annan. När han lanserade sin vuxna karriär med det självbetitlade ”vita albumet” 1987 bröt han mot gängse normer och trender.

Det fanns ingen rockbravado i LeMarcs musik, ingen ”piss off”-attityd, inga muskulösa machoberättelser om Den Stora Kärleken eller Den Eviga Tristessen eller Längtan Bort. Han var mer intresserad av den dolda och tysta dramatiken i en välartad och ekonomiskt stabil tisdag, den som få vuxna människor kan fly ifrån.

Framför allt anammade LeMarc amerikansk soul – på den tiden var det betydligt sällsyntare än i dag – och översatte uttrycket till svenska. Han fick musik som härstammade från Memphis och Muscle Shoals, Alabama, att kännas lika nära och vardaglig som att tanka bilen på Statoil.

LeMarc sjöng om Johnny Ace och döpte en låt efter Little Willie John. Men framför allt använde han soulmusikens distanslösa hållning till rå känsla. Det fanns ingen anledning att hålla tillbaka, att gömma sig bakom smarta formuleringar och en tidsenlig ironi.

LeMarc gjorde musik som var liten och rädd och uppriktig och hopplöst sentimental, utan att nånsin be om ursäkt för dess allvar. Utan den lågmälda ”bränn alla cylindrar”-inställningen hade säkert ”Vaggsång kl 4”, ”Senast jag såg änglarna” och den makalösa balladen ”Evelina” kunnat avfärdas som pekoral. I stället har de blivit svenska evergreens.

I dag skulle jag inte kalla Peter LeMarc för punk, trots att det ofta är mer rebelliskt att våga vara vanlig än svår. Punk är en futtig etikett.

LeMarcs kärlek för hjärta och smärta och klassisk souldramaturgi, hans förmåga att skriva texter och melodier som är upplyftande och nattsvarta på samma gång, gör honom lika unik och apart som en yngre artist från Göteborg.

Ibland är frisyren enda skillnaden mellan Peter LeMarc och Håkan Hellström.