Bruce har bäddat för en ny klassiker

Nöjesbladets krönikör om en 62-årig rockstjärna som fått fnatt

I kväll kan vad som helst hända Få kan som Springsteen få publiken att känna att de ser den bästa konserten i sina liv. Bilden togs i Oslo i lördags.
I kväll kan vad som helst hända Få kan som Springsteen få publiken att känna att de ser den bästa konserten i sina liv. Bilden togs i Oslo i lördags.
NÖJE

Blir det en ny klassiker?

Tro det eller inte, men det verkar så.

När Bruce Springsteen återvänder hem till Göteborg kan vad som helst fortfarande hända.

Det är en seglivad myt.

Men längden på Bruce Springsteens maratonkonserter är överdriven. Han har aldrig spelat i över fyra timmar.

Däremot kan jag förstå vad faktafelet beror på. När Springsteen är som bäst är konserterna en fysisk och mental berg-och-dalbana.

Det känns inte som om de kvällarna någonsin tar slut. Man lever kvar i dem i flera dagar efteråt.

Och när adrenalinet till slut lämnar kroppen kommer den oundvikliga baksmällan. Allt känns tomt och trist och meningslöst.

Vad ska man göra nu? Vad är poängen med att över huvud taget se några andra artister live? Det brukar dröja innan den känslan går över. På scen kan ingen fortfarande mäta sig med den vita rockmusikens svar på James Brown.

Meningen med den här krönikan var att beskriva vad publiken kan vänta sig på Ullevi i kväll och i morgon. Jag såg trots allt Europapremiären i Sevilla i våras.

Jag tänkte skriva om hur konserterna har fått en nygammal politisk tyngd tack vare senaste skivan ”Wrecking ball”. Jag tänkte också skriva att konserternas emotionella och allvarliga kärna förstärks av dödsfall och förluster.

Danny Federici och Clarence Clemons är borta, men långtifrån bortglömda. De två originalmedlemmarna i den klassiska uppsättningen av E Street Band är fortfarande en del av showen.

Jag tänkte också skriva hur blåssektionen The E Street Horns och kören E Street Choir – Springsteen är väldigt förtjust i den versala versionen av bokstaven ”e” – får musiken att brinna av soul och gospel.

Men det gäller inte längre. Inget av det gäller längre.

Någonstans under sommaren fick Springsteen fnatt – han får alltid spel, feeling och fnatt när han möter den galna publiken i Spanien och Italien – och nu är allt upp och ner, bak och fram, in och ut.

När Bruce Springsteen var 30 fick han frågan om hur han skulle bevara energin och intensiteten och glöden när han fyllde 35. På den tiden var siffran 40 minst tre år efter pensionen för rockartister.

32 år efter intervjun med journalisten Dave Marsh, den 17 juni 2012, svarade Springsteen med att göra sitt livs längsta konsert i Madrid (3 timmar och 48 minuter). Sedan dess har han fortsatt att göra runt 32 låtar per kväll.

Man får bläddra tillbaka till de mest legendariska spelningarna under ”The river”-turnén 1980–1981 för att hitta setlistor som är ­lika omfattande.

Bruce Springsteen och The E Street Band kämpar mot en klocka som tickar allt snabbare. Den här bilen har rullat länge och behöver ständiga reparationer och reservdelar och oljebyten.

I en fantastisk artikel om Bruce Springsteen i tidningen The New Yorker är tidens gång, åldrande och död ständigt närvarande.

Gitarristen Nils Lofgren har opererat höften och hans axlar är redo för skroten. Lofgren jämför arsenalen som behövs för att hålla medlemmarna på benen backstage – ispaketen, värmekuddarna, massörerna – med ett militärsjukhus.

Springsteens manager Jon Landau återhämtar sig fortfarande efter en hjärntumör. Trummisen och konserternas motor Max Weinberg har haft prostatacancer och gjort två misslyckade ryggoperationer. Han har opererat händerna sju gånger samt genomfört en öppen hjärtoperation. Och Springsteen själv är 62 år.

Till slut räcker inte plåstren och bandagen till längre. Inget varar för evigt.

Men E Street Band kan fortfarande, under de där riktigt speciella kvällarna, orsaka ett tumult som skållar själen och ger hjärtat vingar.

Och mötet med publiken på Ullevi är alltid speciellt. Alla som påstår något annat har aldrig varit där. Responsen är precis lika stark och ohämmad och crazy som på hemmaplan i New Jersey.

Ingen har varit bättre än Springsteen på att få varje konsert att kännas som den sista och viktigaste i hans och publikens liv. Och den känslan har, med tanke på omständigheterna och bortfallen och åldern, aldrig varit starkare och mer akut än nu.

Enda regeln med turnén som når Ullevi i kväll är att det inte finns några regler eller begränsningar längre. Allt verkar möjligt. Springsteen kanske till och med spränger ­fyratimmarsvallen.

Därför kan det bli en klassiker. Det kan hända igen.