Hon är valen som glufsar i sig alla de andra deltagarna

NÖJE

Sanna Nielsens första repetition är ett ryck som bara brukar existera i serietidningar.

SWOOOOSCCCH.

Resten får stå och hosta lungorna ur sig i ett stort dammoln.

Inte för att elda på och överdriva Sanna Nielsens favoritskap på lördag, men...

Föreställ er en blåval.

Den glider runt och gör det som blåvalar nu gör i det stora plurret. Tjabbar med polare, tar en räkstänkare nere på korallrevets pub, blåser vatten ovanför ytan bara för att hen kan, bråkar med fiskebåtarnas nät och slår dank.

Sanna Nielsen är den valen. Och resten av startfältet är plankton.

Glufs. Smack. Burp.

Ungefär så känns det när Nielsen, årets förhandstippade slutsegrare, kliver fram och öppnar munnen.

Det är som att en ljudnörd har ställt in rösten med vita handskar. Inte en ton slinter fel. Nivåerna är perfekta.

Hon använder inte heller samma gråtmilda överspel som i ”Empty room”. Här uppträder hon med en helt annan styrka. Hon har redan fått en bakelse döpt efter sig och är inte här för att bli tvåa.

Efteråt spinner de mest inbitna Eurovision-fansen som katter. De har väntat länge på sin älskade Sanna. Purr.

Nu har inte Sanna Nielsen världens värsta konkurrens men det är en upplevelse att se numret ”Undo”.

Har inte hört de sexton sista låtarna på turnén, men – vem ska slå det här?

Om Sanna Nielsen kunde komma på fjärde plats i finalen 2011 med slasklåten ”I’m in love” – hur långt kan inte då ”Undo” gå? Hur långt borde inte då ”Undo” gå? Rent logiskt, och allt det där.

Det brukar inte slå gnistor om Melodifestivalens största profiler utanför bubblan. Sanna Nielsen är en av dem. Men i det här sammanhanget, där artister ska uppträda singback i noggrann regi för ett gäng tv-kameror, är det få som slår henne.

Finns det någon som helst risk att Sanna Nielsen missar finalen? Visst, men det hade varit lika knäppt som om en discoopera med Malena Ernman skulle slå ut Sarah Dawn Finers ”Moving on”. I Malmö.

Resten av startfältet då?

Jo, de kom i tid.