Billström-varning perfekt säljknep

Markus Larsson: Finns kanske hopp för rebellerna

1/8
NÖJE

Det är mycket nu.

Ur ett rockperspektiv är den enda ljusglimten Tobias Billströms obehagliga enfald.

Redan efter SVT:s första val­lokalsundersökning började en av rockhistoriens mest klassiska fotografier att spridas på sociala medier.

Det föreställer Ian Curtis, sångaren från brittiska rockbandet Joy Division. Curtis, som hängde sig i sitt hem 1980, lider av akut gamnacke. Han har en cigg i ena handen och klämmer åt näsroten med den andra.

Det känns som om fotografen Anton Corbijn har smygfotat Ian Curtis i ett privat ögonblick. Den svartvita svärtan kryper innanför skinnet.

Fotografiet har blivit en ­mycket populär illustration när någon vill bildsätta ångest, depressioner och trött förtvivlan. Om bilder säger mer än tusen ord sa Corbijns foto allt om stämningen och känslan efter svenska valresultatet.

Sedan kom en omtalad statusuppdatering på Facebook.

Om man läste slarvigt, och här måste jag erkänna att jag med förvåning först mest skummade texten, kunde man tro att ärkekonservativa republikanen ­Sarah Palin hade spelat en svensk politiker ett elakt spratt och fått in en rad om sin syn på Fi.

Men han som jämställde SD och Fi genom att kalla båda partierna för extremister var den ­avgående migrationsministern Tobias Billström.

Man tar sig för pannan. Vad är det här? Lever vi i dag i ett land där ledande moderater kallar ett parti med exempelvis en ­tydlig antirasistisk hållning - syftar på Fi här - för extremister, en ”mörk och destruktiv kraft”?

Wow.

Ingen kan ha blivit mer förvånade än artisterna som medverkade på ”F!”, ett trippelalbum som tidigare i år släpptes till stöd för Feministiskt initiativ. Namn som Linda Pira, Robyn, Lisa Nilsson, Kajsa Grytt, Sarah Dawn Finer och Ellen Benediktson, hon som sjöng om en svårflörtad pippifågel i Melodifestivalen, fick utan förvarning en hårdare, mer radikal och Baader Meinhof-liknande image.

Eftersom barnen är samhällets framtid borde vi göra Tobias Billström till Sveriges motsvarighet till amerikanska politikern Tipper Gore. På 80-talet var Gore drivande bakom att ”Parental advisory”-klistermärken började användas på framför allt punk-, metal- och hiphop­skivor med grovt innehåll.

Varningen till föräldrarna ­resulterade i att kidsen köpte ”Parental advisory”-skivor som aldrig förr. Stämpeln blev ett ­säljande pr-knep för artister som ville vara tuffa och autentiska.

Samma system borde införas i Sverige. En ”Billström varnar - extremt innehåll”-märkning på musik där artisterna hyllar feminism, solidaritet och tycker att rasism är skit.

Kan aldrig ha varit lättare att protestera mot etablissemanget och vara rebell än nu.

Det finns kanske hopp.