Oscarsgalan är en klubb för vita män

Markus Larsson med sin syn på nöjesvärlden – varje söndag

1 av 9 | Foto: AP
HALLE STICKER UT Det är en stor övervikt av vita skådisar som har fått ta emot Oscarsstatyetter genom åren. Halle Berry är den enda afroamerikanskan som har vunnit priset för ”Bästa kvinnliga huvudroll”.
NÖJE

”Är det för att jag är svart?”

Det undrade den makalöse soulsångaren Syl Johnson på skiva, 1970.

Och det frågar sig nog flera skådespelare och regissörer ­efter Oscarsgalans nominer­ingar, igen.

”Fan, jävla fega pensionärs­jury” röt den svenske regissören Ruben Östlund efter att filmen ”Turist” missade en Oscars­nominering.

Men besvikelsen för en svensk regissör är antagligen ingenting mot vad afro- och latinamerikanska filmskapare och skådespelare måste känna i princip varje år vid den här tiden. Framför allt om de är kvinnor.

Oscarsjuryn är till 94 procent vit, 73 procent är män och den har en medelålder på 63 år. Den ålderdomliga generations- och könsfördelningen kan vara en förklaring till att afroamerikanska skådespelare och filmer ­sällan får några gyllene statyetter, såvida inte de handlar om slavar (”12 years a slave”) eller tjänstefolk (”Driving Miss ­Daisy”).

Statistiken över prisets samt­liga vinnare i skådespelarkategorierna sen 1927 är ännu mer beklämmande.

93 procent av männen som har fått utmärkelsen ”Bästa manliga huvudroll” är vita och bara en afro-amerikansk kvinna har någonsin fått hålla ett tacktal för ”Bästa kvinnliga huvudroll” (Halle Berry, 2002).

Blott en kvinna, vit, har belönats för ”Bästa regi” (Kathryn Bigelow, 2010). Det dröjde 87 år, som filmsajten Imdb.com skriver, innan en film som regisserats och producerats av en svart man vann en Oscar för ”Bästa film” (brittiske Steve McQueen, ”12 years a slave”, 2014). Och de senaste tio åren har inga latin­amerikaner, asiater eller amerikanska urinvånare vunnit ett skådespelarpris.

I år har ”Selma”, som handlar om Martin Luther King, åtminstone en teoretisk chans att förbättra statistiken i de tunga kategorierna eftersom den är ­nominerad till ”Bästa film”. Samtidigt nobbades filmens regissör Ava Duverny och skådespelaren David Oyelowo. Att ingen svart person syns i skådespelarkategorierna gör 2015 till det vitaste Oscarsåret sedan 1998.

Att världen i allmänhet och ­Hollywood i synnerhet har ett enormt strukturproblem där en vit, västerländsk och manlig blick dominerar är ingen nyhet. Men med tanke på genomslaget borde Oscarsjuryn göra ett bättre och mer självkritiskt jobb. Ruskigt många perspektiv och ansikten tränger inte genom medlemmarnas filter.

När webbsajten The Daily ­Beast når regissören Spike Lee konstaterar han krasst att svarta skådespelare och filmer får ett uppsving hos Oscars­juryn ungefär vart tionde år. ­Annars förändras inget i sak. Segregationen består.

Spike Lee har ofta ignorerats av Oscarsjuryn. 1990 fick exempelvis hans explosiva och banbrytande film ”Do the right thing” nöja sig med nomineringar medan sentimentala ”Driving Miss Daisy” vann Oscars.

Lee menar att juryn hellre ­väljer en historia om en afro-amerikansk chaufför än en afro-amerikansk person som blastar Public Enemys ”Fight the power” ur en boombox.

”I regel röstar folk hellre på det som de känner igen och är bekväma med än något som de upp­lever som hotfullt”, säger han.

Spike Lee har även en annan poäng som inte kan upprepas för ofta när nöjesbranschen nu når prisgalornas högsäsong. Oscars och Grammys och baggar är egentligen inga värdemätare – det är vad som står sig efter 25 år som räknas.

Vem fan bryr sig om ”Driving Miss Daisy” i dag?

FAKTA

MARKUS TOPP 3

1. ”Brother” (låt, First Aid Kit)

Ligger sist på ep:n ”America”. Att såna här låtar kan gömmas undan skvallrar om vilken klass och utväxling First Aid Kit ­numer har i sitt låtskrivande. Det går att lyssna på ögonblicket när systrarna växlar till svenska hur många gånger som helst. ”Världen är så stor, min bror ...”

2. ”Birdman” (film)

Med bred marginal - det mest originella och glädjande från Hollywood på många, många år. Och precis som Fredrik Virtanen tror jag att Michael Keaton kan flyga.

3. ”The Agora, Cleveland 1978 ” (officiell bootleg, Bruce Springsteen)

Trummisen Max Weinberg kallar showen för den bästa konserten The E Street Band har gjort. Den ”förlorade radiokonserten” från 1978 går att ladda ner på Springsteens hemsida. Om du inte redan har upptäckt världens bästa liveartist vid sidan av James Brown och Prince - börja här.