Rockstjärnorna dör – men rocken lever

Markus Larsson: Rocken är snarare en universell normbrytande kraft och attityd

1 av 2
Sade är rock.
NÖJE

Rocken!

Det finns inget vackrare än rocken.

Rocken är fortfarande lika aktuell nu som 1956.

Rocken!

Det finns inget vackrare än rocken.

Rocken är fortfarande lika aktuell nu som 1956.

Rocken har dödförklarats så många gånger att ingen borde lyssna på budbärarna längre.

Men eftersom några av den klassiska rockens största namn börjar ställa in stövlarna på riktigt och lämna oss i allt snabbare takt lär den tröttsamma debatten snart ­dyka upp igen. Det vore onödigt. Rocken mår alldeles utmärkt, tackar som frågar.

Jag tror att rock dödförklaras, eftersom synen på rocken bygger på en stor missuppfattning. Rocken har nödvändigtvis inget med gitarrer och riff att göra. Det är snarare en universell norm­brytande kraft och attityd. 

Redan 1972 var The Wailers, med reggaeikonen Bob Marley på sång, världens bästa rockband. 1978 gick det inte att hitta en bättre rocklåt än ”The robots” med Kraftwerk.  Det tyska synthbandet försökte att försvara titeln året därpå, men förlorade till diskobandet Chic och mästerverket ”Good times”.

1984 började Prince och Madonna genom albumen ”Purple rain” respektive ”Like a virgin” att tävla om vem som gjorde den bästa rocken. Eftersom britpopen mest var en liten underhållande parentes i sammanhanget måste 90-talet betraktas som ett mycket underhållande slagsmål mellan Nirvana, Wu-Tang Clan, TLC och Daft Punk.

Om vadå? Om rocken, förstås.

Nu, på 2000-talet, väntar Sade underligt nog fortfarande på att adlas för sin stora betydelse för rocken. Det var trots allt ett av Lemmy Kilmisters favoritband. Och har rocken någonsin mått bättre under tiotalet än på albumet ”Yeezus” med Kanye West? När Kanye, till mångas förskräckelse, skrek att han var världens största rockstjärna på Bråvalla för två år sedan hade han nog rätt. Åtminstone just precis då.

Att den klassiska rockgenerationen försvinner betyder det inte att rocken går upp i rök. Det är antagligen mest en stressfaktor för Polarprisjuryn.

För en sak är oförändrad. Om Little Richard inte hade börjat hamra på sitt piano skulle vi fortfarande behöva låtsas att vi gillar Mozart, opera och nyckelharpor.

FAKTA

LYSSNA PÅ

”No parties in LA” (låt, Kanye West)

Kanye släpper ny låt nästan varje fredag. Det här en av de bättre.

”State of independence” (låt, Donna Summer)

Leta upp videon från inspelningarna på Youtube. Kolla kören. Säger inget mer.