Så bra var Bruces andra konsert på Ullevi

1 av 2
NÖJE

GÖTEBORG. Åter igen:

Man får andnöd och träningsvärk genom att bara sitta still och titta på skådespelet.

Det råder fortfarande ingen tvekan om vem som är världens bästa liveartist.

Och som vanligt har andra konserten en helt annan karaktär än den första.

Bruce Springsteen slänger ut och blandar om låtarna som om det var hur enkelt och naturligt som helst.

16 låtar slängdes bort.

Klumpfotade irländska partylåtar med betongklossar runt vristerna åker ut.

Många av de mest besjälade och spirituella gospelnumren också.

Och några välkomnade rariteter från ”The river”-eran åker in.

Turnén kallas just ”The River tour” – men i Europa har publiken, till hardcorefansens bestörtning, blivit blåsta på ett framförande av hela det klassiska dubbelalbumet från 1980. Det har varit rätt ont om outtakes från samma era också. Folk som köpte biljetter för att få höra sällan spelade rariteter har hittills fått lomma hem med gamnacke.

”The river” är emellertid ett alldeles för långdraget och lågmält album för att passa gigantiska idrottsarenor. Alla eventuella debatter och besvikelser hade kunnat undvikas om turnén hade bytt namn när den tog flyget över Atlanten. Till exakt vad vet jag inte. Vad är det här, egentligen? ”The great summer tour 2016”?

Det finns ingen inramning, inget narrativ eller ens en ny skiva att hänga upp setlistorna på. Mycket har snarare känns som en repris eller sammanfattning av det vi fick se på samma arena i Göteborg 2008 och 2012.

Vilket förstärker spelningarnas rituella karaktär. Alla i publiken och alla på scen kan varandras roller och uppgifter utantill. För en som har sett Bruce Springsteen många gånger blir det både rörande och komiskt. Det är som om Springsteen och publiken har stått och repat tillsammans med varandra i över 30 års tid.

Alla allsångsövningar, alla knutna händer i luften, alla ”sha la la” eller ”wo-ho-uoo”, sitter perfekt. Allt går enligt ett välinövat manus som i år nästan går att klocka, särkilt med tanke på att showens ryggrad i år sällan kröks eller kläs i andra kläder.

Om något känns det mer än någonsin som att det aktuella upplägget är en sorts återgång till Springsteens ursprungliga rötter. Det är som om E Street Band är ett slamrigt barband igen på en liten klubb vid Asbury Park, New Jersey. Publiken består av stamkunder, släkt och vänner. Bandet jonglerar med sin repertoar, tar emot några önskningar, tar i tills temperaturen och luftfuktigheten i den kvava lokalen är lika med regnskog och hänger med fansen i baren efteråt.

Spelningarna på Ullevi har samma kravlösa och avslappnade atmosfär, med den lilla skillnaden att över 60 000 personer står och vrålar och att PA-systemet hörs till Borås.

Och visst är Springsteen medveten om sin historia på Ullevi, vilka förväntningar som finns och vad han har att överträffa. Det finns en anledning till att det var här som fullbandsversionen av ”Drive all night” avtäcktes för första gången på flera årtionden 2008. Eller att det var här som ”Jungleland” spelades för första gången sedan saxofonisten Clarence Clemons dog 2012 – en sagolik final på den bästa Springsteen-konserten jag sett.

I lördags satsade Bruce Springsteen på längd och kraft för att leva upp till hypen. 38 låtar. Nästan fyra timmar. Näst längsta konserten i karriären. Det var som att se en lågenergilampa sakta lysa starkare och starkare och starkare och starkare. Till slut, efter en serie galna extranummer, kunde städpersonalen bara sopa undan skärvorna efter alla smällar.

Andra kvällen har ända från början ingen pausknapp. Bromsljusen syns egentligen inte till någonstans.

The E Street Band hamrar sig fram i låt efter låt. Långa stunder känns det som om ett litet och hungrigt och ungt garageband står på scenen och försöker överrösta varandra, och inte en storslagen och dynamisk rockorkester.

Jag kan visserligen sakna flera av de långa och dramatiska soulövningarna, det är alltid där som Springsteen är som bäst numer.

Men tack vare att han trycker in en liten önsketimme i setet får vi också höra ett gäng rariteter. Vissa av dem, som ”Jole Blon” och ”The price you pay”, är dessutom ruskigt sällsynta och ger kväll två en mer exklusiv känsla än kväll ett.

Som helhet betraktat är låtvalen bättre och mer överraskande än lördagens hyperlånga standardset.

Och om någon inte lade märke till ”Tougher than the rest” 1987 lär de göra det nu. Duetten med Patti Scialfa kommer perfekt, mitt mellan ”I'm on fire” och ”Because the night”, och ritar ett stort rött hjärta runt konserten.

Och så ”Jungleland”, nio minuter av komplett perfektion som vecklar ut sig i natten. Och de flesta av extranumren efteråt.

Jag har sett bättre konserter förut med Springsteen, men frågan är om E Street Band har spelat med samma lediga och lätta och självklara kraft tidigare.

Känslan är alltid lika svår att beskriva. Ingen rockartist kan fylla konserter med lika mycket liv och själ och glädje och kärlek och smärta och förtvivlan som Bruce Springsteen. Energin är fortfarande obeskrivlig.

Så här kul kan musik vara ibland. Kan vara lätt att glömma bort det ibland.

Man blir till slut helt överkörd. Ändå känns det lite lättare att andas efteråt. 

Vi ses igen i juli.

FAKTA

Bruce Springsteen & The E Street Band

Plats: Ullevi, Göteborg.

Publik: 62 701 (fullsatt).

Längd: 3 timmar och 31 minuter.

Bäst: ”Racing in the street”, ”Tougher than the rest” och ”Jungleland”.

Sämst: ”Working on the highway”, ”Lucky town” och ”Ramrod” står sig rätt slätt i konkurrensen.

Fråga: Vad ska man jämföra med? Det finns inget.

Betyg låt för låt

Mary's place

”Are you ready for a swedish house party?” Ingen soloöppning i kväll, Springsteen börjar med det stora soulpartyt från albumet ”The rising”. Smygande och ledig intensitet med Steve Van Zandt, Patti Scialfa och Nils Lofgren på fin soulkör. Går från att Bruce hyssjar Ullevi till jublande ”let it rain”-final som svävar tre meter över scengolvet.

Out in the street

”River”-serenad som börjar nere vid kravallstaketet och slutar med att E Street Band trängs vid samma mikrofon och försöker överrösta publiken.

My love will not let you down

Skulle ursprungligen ha varit med på ”Born in the USA”-skivan, men avtäcktes först på boxen ”Tracks”. Adrenalinrock som alltid känns som ett kärleksbrev till fanatikerna längst fram. Efter en storm av gitarrer gör Max Weinberg, i sedvanlig ordning, en sorts audition för att kunna ersätta trummonstret Animal i ”Mupparna”. 

”No surrender”

Fortfarande en av Springsteens mest älskade, romantiska och bästa texter om vänskap. Mot slutet skriker han en snabb order, bandmedlemmarna måste rusa fram till varandra och fråga vilken låt de ska spela, och gitarreuforin plockas på en sekund ner till ett...

”Something in the night”

... "Darkness on the edge town”-drama. En ödesmättad roadmovie som utspelar sig på tomma vägar långt bortom städernas gatlyktor.

”Candy's room”

Svärmen av gitarrer återvänder direkt. E Street Band skramlar och skräller och kraschar och verkar slå sina knogar blodiga mot instrumenten innan de...

”She's the one”

... fortsätter att tugga taggtråd i det lysande, sprängförälskade och Bo Diddley-inspirerade numret från ”Born to run”.

”Sherry darling”

Det är verkligen det högljudda garagerockbandet i den trånga replokalen med betongväggar som står på scenen just nu. Springsteens hyllning till amerikanska subgenren ”fraternity rock” på 60-talet, partyinspelningar där publiken lät dubbelt så högt som musiken. Tänk ”Wooly bully” med Sam The Sham & The Pharaohs.

”You can't look (but you better not touch)”

Steve Van Zandt älskar verkligen de snabba ”River”-låtarna. Och den rasande attacken och tempot på scenen tilltar...

”Two hearts/It takes two”

... i takt med blåsten och regnet. Marvin Gayes och Tammi Terrells soulduett sveper in och förbi av bara farten.

”Independence day”

En monolog! Utropstecknet är befogat. Springsteen berättar kort om låten, en fantastisk ballad om de eviga slitningarna mellan barn och föräldrar. Countryfärgad version som ligger nära originalet på ”The river”.

”Hungry heart”

Efter inledningen, som med två undantag varit en hård knuten näve, känns den hjärtvärmande allsångsövningen nästan förlösande. Springsteen och Jake Clemons står mitt i det kokande publikhavet och, så att säga, slänger in vedklabbar i elden som sprider sig över hela Ullevi.

”Jole Blon”

Oh, yeah. Efter att Springsteen samlat upp ett gäng önskeskyltar levererar E Street Band en praktfull raritet. Springsteen splade in cajunklassikern 1981 med soulartisten Gary US Bonds, mannen bakom ”Quarter to three”. Glödande blandning av Phil Spectors flickpop, dragspel och fjorton matskedar med sha la la.

”The price you pay”

Nu börjar namnet på turnén, ”The River tour”, äntligen kännas lite befogat. ”The price you pay” är en låt som även borde få de mest fanatiska Springsteen-dårarna att kippa efter andan. Under så många, många år en av de mest efterfrågade rariteterna. Borde ha samma status som ”Badlands” eller ”The promised land” i setlistorna.

”The river”

Mäktig och nedtonad version, trots att det bitvis låter som om det sitter en sur och blöt katt och väser i munspelet.

”Racing in the street”

”She stares off alone into the night, with the eyes of one who hates for just being born... ” Konserten har helt ändrat karaktär, från attack till något som man står och lyssnar på. I det långa outrot dansar Roy Bittans händer över tangenterna. Fingervantarna fattar nästan eld. Crescendot sträcks ut ända till horisonten.

”Lucky town”

Önsketimmen fortsätter. Vem höll upp den här skylten? Gult kort. Det finns ju ett antal andra låtar som förtjänar den här platsen. Ett antal. Räddas av ett inspirerat gitarrarbete av Bruce.

”The promised land”

Samma häpnadsväckande utväxling som i lördags. Slutar aldrig växa. Steve Van Zandts solo, Jake Clemons saxofon, munspelet och en final av livsbejakande förtvivlan och desperation.

”I'm a rocker”

Och nu plockar fanskapet fram... batmobilen? Det gamla farfisaorgelmonstret från ”The river”? Ok. Visst. The E Street Band har aldrig låtit lika mycket Gyllene Tider på skiva. Eller på Ullevi. Det fungerar faktiskt över förväntan.

”Working on the highway”

Bruce har feeling igen. ”Ob-la-di, ob-la-da” i cowboyhatt.

”Darlington county”

Mister Bruce byter gitarr och vrider om tändningsnyckeln och startar den stora och fyrhjulsdrivna ”sha la la”-trucken igen. Och som vanligt på ”hemmaplan” spinner det bensinslukande odjuret runt på bakhjulen.

”I'm on fire”

Skulle kunna skriva mer här, men i kväll är ”I'm on fire” bara en kort inledning till...

”Tougher than the rest”

... en annan fullständigt knäckande ballad som Bruce Springsteen spelar alldeles för sällan. Särskilt som duett med Patti Scialfa. Om det gick skulle jag gifta mig med ögonblicket när Bruce och Patti sjunger i samma mikrofon.

”Because the night”

”I'm on fire” och ”Tougher than the rest” och ”Because the night” är en strålande trio. Det känns som om låtarna hör ihop och förstärker varandra. Versionen av ”Because the night” är alldeles... oerhörd.

”The rising”

Energin från ”Because the night” spiller även över här. Det ger en ny glans åt en 9/11-serenad som annars börjar kännas matt och förbrukad.

”Badlands”

Springsteen, ja hela bandet, står mest och garvar när de rullar ut sin älskade ångvält. Precis när man tror att versionen inte kan flyga högre tar den sats igen, och igen, och igen. Efteråt sjunger publiken den ordlösa melodin ännu högre i väntan på extranumren.

Extranummer

”Jungleland”

Enastående. Rå kraft. Rockteater blir inte bättre. Introt där Springsteen står tyst med uppsträckt gitarr och publiken tappar det och håller upp tiotusentals mobiltelefoner, mitten med Steve Van Zandts solo, det andlösa saxofonsolot med Jake Clemons, det sorgsna slutet.

”Born in the USA”

Känns även i kväll, med tanke på reaktionerna på läktarna, som Sveriges inofficiella nationalsång. Dånande och upplyftande antipatriotism. Breaket där Max Weinberg leker orkan är direkt utmattande.

"Born to run”

Delar av paradnumret är fortfarande lika underbart vansinnigt, efter alla dessa år.

”Ramrod”

Titeln skymtade förbi på en av önskeskyltarna som Springsteen samlade ihop för ungefär två timmar sedan. Den vrålande raggarbilen börjar dock tappa sin lyskraft som extranummer. Det låter och känns som om Godzilla stiger upp ur havet och klampar fram genom Manhattan.

”Dancing in the dark”

”Hey, baby...” I danspartyt där folk från publiken får komma upp och dansa med medlemmar i E Street Band ser en liten flicka med hörselkåpor så förskräckt ut att Springsteen måste bära tillbaka henne. Och några snubbar i keps får jamma med sin idol.

”Tenth Avenue freeze-out”

Har med åren utvecklats till en rörande och svårslagen hyllning till de E-Street-medlemmar som har gått bort – Clarence Clemons och Danny Federici.

”Shout”

”Is there anybody alive out there?” ”If you're alive, if you're alive, if you're alive, I want you to shake your ass now!” Sinnessjuk cover på The Isley Brothers. Helt knäpp. En berg och dalbana av ”can I get a witness”-gospel och rasande intensiv soulpop. Skulle inte ha blivit förvånad om fundamenten på arenan flyttade sig femton meter i kväll.

”This hard land”

Akustisk soloavslutning. Också detta en låt som var tänkt till ”Born in the USA”-albumet, men som Bruce inte tyckte funkade i helheten just då. En mycket passande och vacker avslutning på ännu en stor konsert.