Musik blir inte mäktigare eller bättre – så bra var Beyoncé

Slår andan ur en – i två timmar Markus Larsson sätter plus på låtarna

1 av 10 | Foto: © Parkwood Entertainment
NÖJE

Beyoncé uppträder inte. 
Hon blåser oss rakt genom väggen med en andlös totalshow. 

Inledningen...
Dansarna ställer upp sig i formation bredvid den jättelika lysande kuben på scenen. 
Arenan glöder av höjda telefoner.

Stirrar ner i publiken

Beatet i ”Formation”, singeln som välte årets Super Bowl, svischar och studsar mellan väggar och tak. 
Beyoncé hissas upp genom ett hål i golvet och stirrar publiken ner i skorna. Jag har sett många artister välta arenor. Men aldrig någon som får över 50 000 människor att skrika sönder smartphoneglasen genom att börja nicka med huvudet under en stor hatt.

Beyoncé:
”Are you proud of who you are and where you come from, say – I slay.”
Publiken: (skriker så att öronen splittras)
Och sedan refrängen: 
”My daddy Alabama, Momma Louisiana
You mix that negro with that creole make a Texas bama
I like my baby heir with baby hair and afros
I like my negro nose with Jackson Five nostrils
Earned all this money but they never take the country out me”
Man tappar andan. Sedan hittar man inte igen den på strax över två timmar. 
Visuals, eldkastare, kortfilmer, en gigantisk kub som snurrar och ändrar utseende, dansare som virvlar runt överallt och en soulstjärna som äger varenda sekund med sin röst, sina låtar och sin magnetiska pondus.

Precis som efter premiären i Miami är jag trött överallt efteråt. Ögonen och öronen och kroppen värker. 
Man kan, som en liten parentes, skänka en tanke till vad hon inte spelar. 
Lugn, bara en liten tanke. 
Destiny's Child-eran hålls nere till enstaka spår och snuttar. Vi får inte höra den bedårande ”XO”. Inte ”Best thing I ever had” eller ”I miss you” eller ”Dangerously in love” heller. ”If I were a boy”? Glöm det. 
Det säger en del om vilken låtskatt Beyoncé sitter på. Och det säger ännu mer om ambitionen att förnya sig och fortsätta utvecklas. Showen och turnén ska inte likna något hon, eller någon annan, har gjort. 
Det känns som om musiken befinner sig i ett tillstånd av ständig förändring. Ingen låt är klar. Det är som om Beyoncé hela tiden försöker skriva om sin egen historia, till och med låtar som släpptes i april.

Våldsam intensitet

Hon underhåller publiken genom att utmana deras ögon och öron i stället för att lita på gamla meriter. Det är kanske den främsta förklaringen till konsertens ultramoderna känsla. 
Komplicerade popföreställningar som delas upp i flera olika akter, som innehåller otaliga scen- och klädbyten, som bygger på ännu fler moment där ljus och pyro bygger på att artisterna inte kan stå en centimeter fel brukar kännas stela och upphackade och tempofattiga. 
Men inte ”The formation tour”. 
Beyoncé har en röst och en power i sitt framförande att allting, hela den jättelika produktionen, får en våldsam intensitet och själ och liv och hjärta. Hennes dansare är hela tiden ett av de viktigaste instrumenten. De gör musiken och numren ännu mer kraftfulla och fysiska.

Dånande protest

Queen B vet hur samtiden fungerar. Det här är ”Live at the Apollo”, fast för Instagram- och Youtube-generationen. Jag kommer på mig själv med att vilja slita upp telefonen varje minut. Allt är för bra och snyggt, man måste fånga det på en film eller bild för att kunna visa sina vänner, de som inte var på plats.
Den våldsamma urladdningen i ”Ring the alarm”. Varje gång som Beyoncé låter sin främsta specialeffekt, rösten, flyga fritt över hela arenan. När det klassiska soulblåset i ”Crazy in love” med perfekt tajming fyras av och läktarna nästan börjar brinna. När ”Halo” utvecklas till ”call and response”-gospel. Det finns hur mycket som helst. 
Men det är nog ”Freedom” som tar hem det. Beyoncé sjunger och stampar och tar i så att håret klistrar fast sig över hela ansiktet. Låten växer till en dånande protestmarsch. Det känns mer än någonsin som en feministisk fortsättning på James Browns ”Say it loud – I'm black and I'm proud”. 
Musik blir inte större, mäktigare eller bättre.

Ska försöka att andas nu.

Låt för låt

Akt 1

Formation

Öppningen är ett mästerverk. Beyoncé och hennes dansare ställer sig upp i formation. ”Are you proud of who you are and where you come from, say – I slay!”

Sorry

Fick världen att undra vem ”Becky with the good hair” är när den släpptes i april.

Irreplaceable

Den klassiska hitsingeln som acapella-version. Beyoncés röst exploderar som fyrverkerier.

Bow down

Ett knallhårt inferno av eld och rök och en text som knäcker näsben.

Run the world (girls)

Diabolisk. Attacken känns över hela kroppen. En näsblodsframkallande urladdning med visuals och eldkastare.

Akt 2

Mine

Setet får för några ögonblick en mjukare och sorgsnare inramning innan...

Baby boy

... dancehallbeatsen och Sean Paul börjar att hamra in långa spikar i trumhinnorna. Allt skenar, från noll till 470 kilometer i timmen.

Hold up

Trollbindande version av ett av många svarsjukedraman från albumet ”Lemonade”. Hinner knappt börja innan...

Countdown

... energin rusar som teckande figurer. Hettan ute på den kaosartade satellitscenen känns mot huden. Ett kort trumsolo smäller förbi av bara farten.

Me, myself and I

Balladen, som enligt Beyoncé handlar om den viktigaste kärleken vi har – den inom oss – gör ett blygsamt intryck jämfört med den inledande bombmattan. Men också ett ypperligt exempel på hur Beys röst kan lyfta mediokra spår flera meter.

Runnin' (lose it all)

Andlös vacker sånginsats i covern på brittiska producenten Naughty Boy. (Beyoncé gästade för övrigt Naughty Boys onlinesingel 2015).

All night

Bey lyckas vara gårdag och framtid, Etta James och sig själv, samtidigt.

Akt 3

Don't hurt yourself

Ingen genre verkar längre främmande för henne. I inledningen kliver en metalgitarrist fram och uppträder på samma decibelnivå som Spinal Tap (elva). Beyoncé själv kontrar med en ännu högre och värre volym. Här måste volymknappen på hennes högtalare gå upp till tolv. Minst.

Ring the alarm

Löjligt stark version där Bey skapar en blytung storm där även ”Five to one” med The Doors, ”Takeover” med Jay-Z och ”Independent women” ingår...

Diva

... och allt fortsätter att rulla och skrälla i en offensiv utan stopp.

Flawless

Hitsingeln sys ihop med...

Feeling myself

... Nicki Minaj utan att sömmar eller stygn syns.

Yoncé

Musiken skållas ner till skelettet. Bara röst och trummor.

Drunk in love

Att ”Swimming pools (drank)” av hiphopesset Kendrick Lamar vävs in här är logiskt. Två av samtidens största förtjänar att höras från samma PA-system.

Rocket

Tempot skruvas ner i ett mjukare ”quiet storm”-nummer. Komplett med några sekunder från D'Angelos ”Untitled (how does it feel)”.

Partition

Det korta numret är mest en suggestiv musikvideo.

Akt 4

Daddy lessons

Så här borde all musik från New Orleans låta 2016. Enda invändningen – den borde ha pågått i femton minuter. Vem hade klagat?

Love on top

Acapella. Igen. Och, ehm, publiken ska ha en eloge för att de försöker sjunga i kapp med en av världens bästa sångerskor. Utvecklas till en hypnotisk gospel.

1+1

Beyoncé sjunger den på knä. Friends arena känns nästan för liten. Rösten är så stor att den inte får plats. Förlamande bra.

Akt 5

(Purple rain interlude)

Mellanspelet måste nämnas. Kuben lyser lila. Princes röst svävar fram. Fortfarande så svårt att ta in att han är borta.

Crazy in love (remix)/Crazy in love/Bootylicious

Singeln delas upp i två delar. Först en långsam, triphop-liknande remix. Sedan kickar blåset från ”Are you my woman (tell me so)” in och... god natt.

Naughty girl

Ihopmosad version där ”Love to love you baby” med Donna Summer spelar huvudrollen.

Party

Lite kul att Doug E Freshs och Slick Ricks old school-örhänge ”La di da di” får några sekunder i rampljuset.

Extranummer

Freedom

I kväll känns den som 2000-talets arvtagare till James Browns ”Say it loud – I'm black and I'm proud”.

Survivor

Fem hjärtan. Minst. 

End of time

Har nämnt ordet inferno får många gånger redan, men hur ska man annars beskriva det som utspelar sig på den vattenfyllda satellitscenen?

Halo

När Beyoncé mot slutet, åter igen, förvandlas till gospeldrottning finns det inte mycket att tillägga. En ursinnigt upplyftande final.

FAKTA


Beyoncé

Plats: Friends arena, Stockholm. Publik: Beyoncés management släpper inte några siffror, men det är över 50 000 personer på plats och slutsålt. Längd: 121 minuter. Bäst: ”Freedom”, ”Run the world (girls)”, ”Daddy lessons”, ”Halo”. Det finns en del att välja på. Sämst: Det skulle kanske i så fall vara att ”Die with you” bara är ett ljudspår till Beyoncés hemmafilmer på skärmarna. Fråga: ”Freedom” i satellitscenens vattenbad? Just den kommer man att minnas länge, länge...