Rockstjärnan Bob Dylan är större och roligare än Nobelpriset

”För finkulturen tycks ordet ’rock’ fortfarande vara en klassmarkör”

1 av 2
Om Bob Dylan inte pluggat in sin gitarr och utmanat folkpuritanernas öron och ideologier med en elektrisk storm hade han aldrig blivit en lika stor ikon. Men ordet rock lyste egendomligt nog med sin frånvaro efter att Svenska Akademien kungjort årets vinnare.
NÖJE

Kalla mig gärna barnslig.

Men det blev lite tråkigare att lyssna på Bob Dylan nu.

Motiveringen lyder:

”Nobelpriset i litteratur år 2016 tilldelas Bob Dylan som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen.”

Anledningen att Dylan lyckats skapa dessa poetiska uttryck beror på att han är, eller åtminstone var, en fantastisk rockstjärna.

Men just ordet ”rock” lyste egendomligt nog med sin frånvaro i de flesta av kommentarerna strax efter att Svenska akademiens ständiga sekreterare Sara Danius hade avslöjat årets vinnare. I stället kallades Dylan hellre för folkartist eller folksångare.

Vissa saker förändras aldrig. För finkulturen tycks ordet ”rock” fortfarande vara en klassmarkör. Rockstjärna har helt enkelt inte samma seriösa tyngd som folksångare.

Men om inte Bob Dylan en gång ”pluggat in” sin gitarr i mitten av 60-talet och tillsammans med The Hawks, som senare bytte namn till The Band, utmanat folkpuritanernas öron och ideologier med en elektrisk storm skulle han aldrig ha blivit en lika stor ikon.

Den Bob Dylan som fortfarande uppträder och turnerar i dag föddes 1966 i Manchester och inte genom ”Blowin' in the wind”. Med kroppen kokande av amfetamin, svinsnygg läderjacka och solglasögon tog han sats i en ilsken reaktion mot publikens förväntningar och krav på vem han skulle vara och hur han skulle låta. 

Klass genomsyrade också kommentarerna i mina sociala flöden. Inte klass som i härkomst eller inkomst, men den osynliga klassbarriär som fortfarande existerar mellan rockpubliken och kulturadeln.

Flera kollegor och vänner jublade. Nobelpriset verkade ge dem ett kvitto på att de har haft rätt hela tiden, nu när deras musik och idol även tar plats i världens finaste litterära salong.

Men det är Svenska akademien som behöver Bob Dylan, och inte tvärtom.

Valet kan verkligen beskrivas som strategiskt. Publiciteten blir explosiv. I framtiden kommer det också att se bättre ut om Bob Dylan syns på pristagarlistan bland Toni Morrison och Alice Munro. Det visar att Svenska akademien tog hänsyn till en av 1900-talets viktigaste och mest stilbildande uttryck — rocken. I bästa fall öppnar utnämningen dörren för en friare och mer modern diskussion om vad som borde klassas som stor litteratur.

När den här krönikan skrivs är Svenska akademien mitt uppe i katt och råtta-lek med ”Böbbi”. Och visst ska inte Bob svara och ge en kommentar direkt. Det skulle skada hans image. Dylans varumärke, som han noggrant har byggt upp och utvecklat i sex decennier, kräver att han håller sig undan ett tag till.

Det Sara Danius nu får uppleva är vardagsmat för Dylans kärnpublik som vant sig vid att älska en idol som gärna visar dem ryggen. Som artist är Bob Dylan den stora patriarkala och frånvarande fadern. Fansen beter sig i sin tur som bekräftelsetörstande barn. Skitkonserter blir förlåtna på ett ögonblick. Ett litet leende från den hemliga stjärnan blir en rubrik.

Har det blivit tråkigare att lyssna på Dylan? Ja, lite. Det har alltid varit svårt att ta sig in i hans musik. Det står för många akademiska bromsklossar, hårdföra smakdomare och tungrodda teorier i vägen. Men genom att smita in från sidan via de mer undanskymda albumen— ”Saved”, ”Infidels”, ”Shot of love” och den makalösa låten ”Changing of the guards” — går det fortfarande att hitta ett mindre sönderanalyserat hörn av Dylans karriär.

Ingen annan artist har gett lyssnaren lika många ingångar till sin musik, i alla fall inte under lika lång tid. De flesta som vill kan fortfarande göra honom till sin egen.

Men att ”bara” ta fasta på Nobelpriset och den litterära sidan av Dylan är att reducera hans gärning.

Rockstjärnan Bob Dylan är mer än så.

FAKTA

Larssons topp tre

1. ”Goin' to Acapulco” (Jim James & Calexico)

Från soundtracket till filmen ”I'm not there”. Kungen av alla covers som hittills har gjorts av Bob Dylan. Ingen sjunger Bob Dylan bättre än Bob Dylan själv, men Jim James kommer nära.

2. Cate Blanchett (skådespelare)

I ”I'm not there” spelar hon nästan rollen som Bob Dylan bättre än Robert Zimmerman någonsin har lyckats göra. Mellan 1965 och 1966 var Dylan för övrigt den fulländade rockstjärnan, alla kategorier.

3. ”Make you feel my love” (låt, Adele)

Så sent som 1997, på albumet ”Time out of mind”, skrev Dylan evergreens. Och den romantiska, ”Shooting star”-sidan av hans karriär får alldeles för lite uppmärksamhet. Mest förknippad med Adele, men mindre känt är att låten först gavs ut av Billy Joel med titeln ”To make you feel my love”.