Den bräckliga och sköra rösten klädde av balladen

1 av 3
NÖJE

Det var ett fint porträtt av ”container-Elvis”.

Hans tårar hade kunnat fylla ett badkar.

Men vem kommer att minnas de här tolkningarna om en månad?

Det är nog inte bara Magnus Carlson som drog efter andan.

Att få lyssna på när Freddie Wadling sjunger ”Broken promise land”, låten som har blivit en signaturmelodi för Weeping Willows, är en händelse i sig.

Känslorna blir naturligtvis ännu starkare eftersom Wadling dog en kort tid innan programmet spelades in.

Wadlings inspelningar är av samma skäl ofärdiga. Men den här gången spelade de märkbart tagna musikerna live till hans sång.

Den bräckliga och sköra rösten klädde av balladen. Den estetiskt medvetna dramatiken och sorgen ersätts av en darrande sårbarhet.

Hela situationen var både kuslig och vacker. Att vännen och kollegan Magnus Carlson bröt ihop i en panikartad gråtattack är inte konstigt. Det finns få oförglömliga ögonblick i ”Så mycket bättre”, men det här var ett av dem.

När Weeping Willows slog igenom på 90-talet blev de en sorts motreaktion mot årtiondets moderiktiga ironi. Det var väldigt lätt att driva med bandets reservationslösa hållning till sina idoler och sin musik. Och det var lika lätt att tycka om den.

De ville maxa allt. Känslorna, tårarna, romantiken. Och i Magnus Carlson, eller ”container-Elvis” som Stefan Sundström en gång kallade honom, hade bandet en sångare som med nästan bibliskt allvar ville få folk att dela hans tro på att den bästa musiken kunde förändra allt.

Just allvar var avsnittets ledmotiv. Från den miljömedvetna inledningen där deltagarna byggde en lekbädd för havsöringar, via fotbollsmatchen mot ett gäng Hammarbyveteraner till Magnus egna anekdoter om sitt liv som verkar ha dominerats av musik, Bajen och Morrissey.

Det är lite svårare att ta vissa av tolkningarna lika seriöst. Little Jinder och Lisa Ekdahl har så starka och tydliga personligheter att de säkert kan få ”Här kommer Pippi Långstrump” att kännas egensinnig.

Men Jill Johnson byggde ett luftslott av ”The burden”. Och texten i Danny Saucedos version av ”Touch me” hade varit rar på lågstadiet. Men i ett av de största tv-program skaver de banala formuleringarna i öronen.

Danny är inte Marcus & Martinus. Han är 30 år gammal.

Och Tommy Nilsson visade att han verkligen inte är rädd för livet. I några minuter blev han Tommy Black – ett mikrofonstativjuckande rockmonster. Hörde jag ett ”yeah”? Hörde jag två?

Det blev om inte annat tydligt att Tommy har studerat David Coverdale i Whitesnake.

Bra? Nja. Nu ska vi inte överdriva här.

Men det har varit ont om hårdrock i programmet. Alla deltagare borde få leka metal.

Det blir helt enkelt roligare tv.

FAKTA

”Se mig” (Danny Saucedo)

Musiken är tidsenlig – en  ”manboy”-version av tropical house. Men texten? Ring akuten. Det är så genant att hjärtat stannar.

”Broken promise land” (Freddie Wadling)

I originalet blåser Weeping Willows upp känslorna till grandiosa nivåer. Den stiliserade dramatiken påminner om The Righteous Brothers. I programmet låter det som om Wadling sjunger en tidig 60-talsingel med Elvis Presley. Frågan är hur långt Freddie hade kunnat ta den briljanta balladen om han varit vid liv.

”Platsen i mitt hjärta” (Little Jinder)

Jinder lyckas även få Magnus Carlsons hyllning till ”en gammal betongklump vid Gullmarsplan”, Söderstadion, att låta som om hon sjunger om sitt eget liv.

”The burden” (Jill Johnson)

Här hade hon chansen att göra country. ”The burden” kräver nästan det. Men tyvärr väljer Jill Johnson att göra en blek uppföljare till hennes version av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”. Kalla det gärna for ”Open your heart, vol II”.

”Det värsta av allt” (Lisa Ekdahl)

Låten var i första hand ett försök att göra Morrissey på svenska. Men vem anade att ”Det värsta av allt” även fungerar som vispop?

”My love is not blind” (Tommy Nilsson)

Rawk! I tre minuter står Tommy framför kamerorna och leker hårdrock med fötterna brett isär. Han vet hur man rockar ett mikrofonstativ. Kanske mer kul än bra. Men vad vore ”Så mycket bättre” utan låtar där framträdandet är mer underhållande än musiken? Det är programmets själ.