Livlösa och blodfattiga tolkningar av Wadling

NÖJE

Ingen kunde tolka Freddie Wadling ordentligt.

En del var under all förbannad kritik.

Men Little Jinder gjorde det bästa försöket.  

Deltagarna fick sjunga för en tom stol.

Freddie Wadling är någon annanstans nu.

Och styrkan med avsnittet är att en av Sveriges mest säregna och unika artister presenterades för uppskattningsvis runt två miljoner tv-tittare.

Kulturgärning är ett slitet begrepp. Men hur ska man annars beskriva ett program där till och med ”Ronka” med The Perverts får ett sorts hedersomnämnande?

Programmet liknade mest en rockdokumentär om Wadlings liv och karriär där Magnus Carlson fick stå vid katedern och hålla i undervisningen.

Punken väckte artisten och konstnären i Freddie Wadling. Det var där han fick en röst, ett sammanhang och en gemenskap med likasinnade. Allt det som han fram till dess hade saknat i sitt liv. Det spelade ingen roll att han från början varken kunde spela eller sjunga.

Musiken blev också en kreativ ventil för ilska och ensamhet. Wadling mobbades svårt i skolan på 50-talet. Han beskrev själv upplevelsen som tredje världskriget. Och det fick också honom att sluta prata i sju år. Mellan åtta och femton var han tyst, i en medveten protest mot omvärlden.

Kände sig hemma bland freaks

Frågan är om ens självkänsla någonsin hämtar sig. Wadling verkade se sig själv som monstret som publiken betalar för att peka på och skratta åt. Han älskade skräck. Han kände sig hemma bland freaks och spöken och kunde identifiera sig med Frankensteins monster. Redan som liten ville han vara Mary Shelleys ikoniska varelse. Och när Wadling fick spela honom i Tom Fjordefalks operauppsättning på Göteborgs stadsteater 1999 kallade han succén för en livsdröm.

Den som står utanför brukar ha en större kännedom om människans hjärta och mörker. Freddie Wadlings röst, hur djupt och hårt den drabbade människor som lyssnade, är ett mysterium. Låtskrivaren och artisten Tomas Andersson Wij jämförde den med ett urberg.

Flera av deltagarna kände inte till Wadling före inspelningen, och det märktes. Tonen var rakt igenom varm och respektfull, men det är tyvärr rätt avslöjande att sjunga Freddie Wadling. Det är lätt att framstå som lättviktig. Eller överflödig. Eller hopplöst banal.

Det gör ont att höra Danny Saucedo göra barnslig slarvsylta av ”Ships” med Blue For Two.  Och vem vill höra Tommy Nilsson dränera allt blod och liv ur ”Det sitter i dig”?

Little Jinder hade däremot en tanke med covern på Cortex ”The freaks” som bottnade i henne själv.

Annars blev det rätt uppenbart att artister som Freddie Wadling inte tillverkas i tv-program där deltagarna sitter och dubbar Lasse Berghagen.

FAKTA

”Walk” (Jill Johnson)

Väl framförd, som vanligt. Freddies musik inspirerade Jill Johnson till att vara mer hänsynslös med sin röst. Det märks mot slutet. Men Johnson får kämpa med ”Walk”. Hon passar bättre för enklare ballader som, exempelvis, ”Öppna din dörr”.

”Det sitter i dig” (Tommy Nilsson & Little Jinder)

Nilsson riktar texten till sin dotter. ”Det sitter i dig” skrevs av Sophie Zelmani till Freddie Wadling. Den fantastiska originalversionen är lågintensiv och ödesmättad. Tommys duett med Little Jinder är mest färglös. Sången har ett manér som inte alls lyckas fånga vad låten handlar om.

”Levande begravd” (Magnus Carlson)

Jag har sett Magnus Carlson göra betydligt bättre versioner av låten live. Klassikern med Liket Lever brinner. Men i Carlsons 60-talsinspirerade och platta tappning försvinner all desperation och dramatik.

”The freaks” (Little Jinder)

Textraden ”Jag är ett freak som spelar vanlig” kunde ha varit en rubrik över Little Jinders karriär. Det hörs att hon ser något mer i Wadling än en stor sångare. Med tanke på hur väl hon förvaltar ”The freaks” känns det som att tolkar hon en själsfrände.

”Skepp” (Danny Saucedo)

På sin tid var Blue For Two en föraning om framtiden och dess sound. Det låter som om Kate Bush jobbar i en fabrik i Göteborg. Danny Saucedo har en bra känsla för hookar, eller ”droppet” som han kallar det för.  Men det här? Varför ”Ships”, åh jösses, varför? Danny balanserar på en smal planka. Ska man fortsätta titta eller borra in näsan i en skämskudde?

”Det är inte nog” (Lisa Ekdahl)

Med uppenbar känsla för stil väljer Ekdahl att placera ”Det är inte nog” i en svensk jazztradition. Den nostalgiska känslan påminner om inspelningar från tiden när Stampen i Stockholm var ett välkänt tillhåll för hipsters och jazzfans.