Rammstein kan strunta i censur

– Markus, jag har nog aldrig blivit lika förlägen på jobbet tidigare.

Säger en av mina kollegor och gömmer ansiktet i händerna. Man skulle kunna tro att han förhandstittat på ett aktuellt ”Idol”-avsnitt, men nej. Inte den här gången.

Anledningen är Rammsteins nya musikvideo till låten ”Pussy”, som i onsdags släpptes på en tysk sajt som publicerar barnförbjudet material.

Mot slutet av videon iscensätter de industrirockande tyskarna ett orgieknull som visar allt. Rubbet. The full monty and the vagina, med tillhörande penetration och ett lyckligt slut.

Jag kan ha missat nån viktig milstolpe, men det är första gången som jag, i rollen som musikjournalist, kan titta på pornografiska scener och kalla det för research. Bita lite på läsglasögonens skalmar och muttra små nervösa visdomsord: ”hm”, ”se där”, ”hoppla” och framför-allt ”oj då”. Det lilla nöjet var tidigare reserverat för film- och kulturskribenter som recenserar Lars Von Trier. Eller intellektuella sexfilmer som ”Shortbus”.

Ryktet att det är bandlemmarna själva som står för underhållningen verkar däremot inte stämma. Klippningen – kön och ansikte visas aldrig i bild samtidigt – och de manliga aggregatens imponerande storlekar tyder på att det är proffs som stånkar på varandra.

På nätet blev reaktionerna svaga. Några personer tyckte, ganska väntat, att Rammstein inte gjorde nåt nytt. Vad är skillnaden mellan ”Pussy” och en hiphopvideo med 50 Cent?, frågade de sig. Nåja, jag kan ändå tycka att ännu en gräns mellan porr och pop suddas ut när en noggrant ljussatt penis får stå framför kameran i skarpt läge och, så att säga, snyta ur sig en laddning.

Men med tanke på avsändarna är videon betydligt mer intressant än chockerande. Rammstein kan enklast beskrivas som ett tungt och effektsökande konstprojekt. De brukar bland annat tända eld på sig själva när de spelar live och har skrivit låtar om nekrofili och incest.

Dessutom är videon regisserad av svenske Jonas Åkerlund. Han har med jämna mellanrum både kommenterat, kritiserat och lekt med porrens estetik i sina mer dekadenta musikvideor till, exempelvis, Metallica.

Poängen är att ett så pass etablerat rockband och en

lika etablerad regissör väljer att göra en musikvideo som aldrig kommer att visas på tv. Det skulle aldrig ha hänt för tio år sen, när MTV och ZTV faktiskt handlade om musik och dyra videor fortfarande var extremt viktigt för marknadsföringen.

Nu kan samma band och samma regissörer strunta i alla

offentliga kanaler. Publiken hittar dem ändå. Och artisterna behöver inte heller bry sig om censur och andra begränsningar. Att Rammsteins svenska skivbolag Universal tar avstånd från videon blir i sammanhanget bara en poänglös gest.

Genom att använda internets allra äldsta knep för att

generera intresse the good ol’ ”in-och-ut” kommer Rammstein säkert också att locka till sig lyssnare och fluktare som annars inte ens skulle ha tagit i bandets ”musik” med skyddshandskar och pincett.

Däribland, ehm, jag.

Och alltihop säger mer om dagens pop- och mediaklimat än tusen ejakulationer.