Ett datavirus som smittat hela popen

Det är alltid lockande att jämföra Kraftwerk från Düsseldorf med Beatles från Liverpool. Inga andra band har varit lika viktiga för sin genre.

Beatles släppte nyligen nyrenoverade och remastrade versioner av sina skivor. Att Kraftwerk nu gör likadant känns fullständigt logiskt (de tre första albumen ”Kraftwerk”, ”Kraftwerk 2” och ”Ralf and Florian” ingår dock inte i återutgivningen). Gruppen är den elektroniska musikens ”Fab Four”.

Det går över huvud taget inte att föreställa sig en popvärld utan Kraftwerk. De är ett datavirus som i stort sett har smittat varenda genre: electronica, hiphop, r’n’b, rock, techno, house eller – om ni läser musikmixen på nästa sida i tidningen – Håkan Steen.

Singeln ”The model” från 1978 blev en blåkopia för 80-talets synthpop. Hiphoppionjären Afrika Bambaataa byggde sin populäraste låt, ”Planet rock”, på Kraftwerks ”Trans-Europe express” och ”Numbers”. Coldplay lånade melodin från ”Computer love” när de skrev ”Talk”. Och det är bara tre exempel.

När stilbildare med gitarrer blir äldre börjar de ofta sjunga om en gammal värld som bara existerar på svartvita foton. Bob Dylans senaste album handlar till exempel ofta om ett mytologiskt USA som inte finns längre.

Att Kraftwerks mest kända inspelningar från 70-talet däremot låter relativt oförstörda beror på att de kommenterade och drömde om en digital värld som vi fortfarande lever i. Centrala teman som robotar, artificiell intelligens, motorvägar, radioaktivitet, kändishets och datorer har bokstavligt talat blivit en del av västvärldens DNA.

Skivan ”Computer world” gavs ut 1981. Men efter internet, Facebook och Twitter kunde den lika gärna spelas in nästa måndag och släppas om två veckor. Låten ”Pocket calculator” hade bara behövt döpas om till ”Iphone”.

I vår ständigt uppkopplade vardag är vi dessutom omgivna av ljud och effekter som kan spåras tillbaka till Kraftwerk. I dag går det inte att nedvärdera samma ljud genom att kalla dem artificiella eller syntetiska. De är snarare lika naturliga som fågelsång.

Att jag sedan inte kan sluta fnissa åt disciplinerade män som sjunger om datakärlek med förvrängda röster och tysk brytning är en helt annan krönika.

Förslagsvis om humor.