Det fula i en röst kan lyfta sången

NÖJE

Jag vill inte ha några fler förnumstiga svenne-mejl om att Håkan Hellström inte kan sjunga.

Ni bevisar bara att ni inte begriper er på popmusik.

De framgångar den undersköne göteborgaren till min lyckliga förvåning rönt med vis-ep:n "Luften bor i mina steg" blev tydligen för mycket för somliga.

För nu regnar det in mejl från läsare som kallar sig "musikaliska" och de måste alla upplysa mig om att Håkan Hellström "sjunger falskt".

Så trött.

Så fantasilöst.

Så fel.

En gång för alla:

Popmusik handlar INTE om hur duktig man är.

Popmusik handlar om vad man uttrycker - och hur pass spirituellt, personligt, originellt, roligt, upphetsande, gripande, upprörande eller stilfullt man gör det.

Det gäller i allra högsta grad också den som sjunger pop.

Ska man medverka i en musikal, agera vokalist åt Toto eller spela in "Let"s get it on" krävs förstås ett visst mått av tonsäkerhet, vissa magmuskler och viss träning.

Jag älskar såna också - Frank Sinatra, Elvis Presley och Al Green hör till de allra största hjältarna.

Men Hellströms sätt att tackla "Visa vid vindens ängar" förutsätter helt andra egenskaper och det spelar ingen roll hur tekniskt driven exempelvis Tommy Nilsson är. Han skulle aldrig leverera Mats Paulssons klassiker med den nerven, den svärtan, den ödesmättade dramatiken.

Ska det vara så svårt att förstå att det kan vara just det ömtåliga, sköra, vingliga, trasiga och fula i en röst som kan lyfta en sång?

Jaha. Ja, jag misstänkte det. Ni vill inte begripa.

Men Håkan Hellström är en makalös popsångare, punkt och slut.

* * *

Läste i lördags att den gode Lasse Sandlin aldrig sett ett slagsmål i handboll.

Hm.

Jag kan bara konstatera att han inte följde Borlänge HK:s legendariska 67:or särskilt nära under det glada 80-talet.

* * *

Hade man lyckats glömma vilken underbar skiva "Transformer" är blev man ordentligt påmind i den suveräna Lou Reed-dokumentären det alltmer omistliga Musikbyrån visade i helgen.

Och så roligt:

Här har man alltid gått omkring och trott att basspelet i "Walk on the wild side" byggde de mest innovativa idéer, men enda anledningen till att den brittiske gamle studioräven la både kontra- och elbas var att han fick dubbelt så mycket betalt om han spelade två gånger.

Så kan ett mästerverk också bli till.

* * *

Misstänker att Joey Ramone får en postum världshit med sin sedvanligt snuviga Ramones-version av Louis Armstrong-bekanta "What a wonderful".

Finns på det soloalbum han nästan hann färdigställa före sin död och det släpps inom några veckor.

Orsaker till extas