Soundtrack är värdiga vinnare

NÖJE

I första hand får man väl gratulera Nina Persson - det var ju, inte helt oförtjänt, hennes stora kväll.

Men för en gångs skull finns det anledning att lyfta på kepsen även för själva Grammisjuryn.

Det är inte ofta den visat sånt lysande omdöme som när den nu gav den stora artistplaketten till Soundtrack of Our Lives.

Det är ju liksom den här galans Big Kahuna Burger.

Plaketten de spar till sist.

Årets artist...

Tyngre borde det inte kunna bli.

Men på något konstigt vis har den genom åren mest fungerat som musikbranschens motsvarighet till den guldklocka ABB ger alla anställda utom dem som varit inkompetenta och därför måste tröstas med hundratals miljoner kronor.

Som ett lamt tack för lång och trogen tjänst.

De som har chansen är sällan nominerade i andra kategorier och vinner garanterat ingenting i övrigt.

Följaktligen befarade jag att The Ark skulle tvingas räcka över den fula träbiten till självaste Tomas Ledin.

Är det någon som behöver ett tröstpris, och själv anser att han förtjänar ett, är det ju Sandvikens Fröding.

Men kors i både tak och golv:

Juryn valde alltså Soundtrack of Our Lives.

Helt rätt.

Och, sensationellt nog, helt logiskt.

De förtjänade inget pris för albumet de gav ut ty det var, som alla andra Soundtrack-album, alldeles för långt, men de gjorde under våren och sommaren några av de mest explosiva live-framträdanden jag överhuvudtaget sett på svensk mark - alla utländska besökare inkluderade - och det är just den sortens prestationer som bör rendera en Året Artist-plakett.

Egendomligt nog har jag inte så mycket att gnälla på i övrigt heller.

Nina Persson kändes, med sina fyra plaketter, helt okej i rollen som kvällens drottning. A Camp-projektet var i och för sig inte den fullständiga knocken i min värld, men Persson är en begåvad artist och kan man bara bortse från att den icke-nominerade Plura egentligen skulle haft textpriset känns det svårt att protestera mot småländskans grand slam.

Kunde inte heller annat än humma bifall åt The Plans, Titiyos och Fattarus vinster.

Lars Winnerbäck?

Han är väl en klassisk Grammis-artist...

Förstår inte de

icke-nominerade Markoolios och E-Types bitterhet. Kan de inte bara luta sig tillbaka i framgången och skita i den respekt de i alla fall aldrig kommer att få från branschetablissemanget?

Gillade också

det mindre högtidliga anslag som präglade årets gala, säkert initierat av den underskattade Henrik Schyffert.

Jo, underskattade.

Han är i sina största stunder precis lika rolig som de hyllade kollegorna Gustafsson och Rehborg.

Kent är

, kan man lugnt konstatera, fortfarande ett makalöst rockband.

Men tacktal

var det bara Åsa Jinder som kunde hålla.

Per Bjurman