Den som skrämmer har något att tillföra

NÖJE

Nästan alla som ser bilden av Jay-Jay Johansson på omslaget till nya singeln "On the radio" säger att de blir äcklade.

Så nu förstår jag att det nog ändå ska bli något stort av den gamla layout-assistenten på Pop.

De verkligt intressanta popstjärnorna har alltid skrämt, provocerat och äcklat vanligt folk.

Den bleke Jay-Jay - som egentligen heter Jäjä - flashar sin flicklika överkropp, så avmagrad att skulderbladen står rakt ut. Han är därtill hårt sminkad. Och har klippt sig i något som bara kan beskrivas som en riktigt hård-bögig mohikan.

Så får man naturligtvis inte se ut i ett land som fortfarande är insvept i en tjock, brunsåsaktig dimma av gammal bruksanda och följaktligen ser självhävdelse som ett grövre brott än barnarov.

Men det gör Jay-Jay Johansson ändå.

Och därför tror jag att min förre kollega - vi jobbade båda på tidningen Pop, men det enda jag minns av honom är att han slängde längtansfulla blickar efter Maria Lindén - trots allt kan ha något att tillföra.

Det som utmärkt alla stora popstars, det som verkligen skapat sug kring Elvis Presley, Little Richard, Mick Jagger, David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Johnny Rotten, Boy George, Morrissey, Di Leva, Alexander Bard och Jarvis Cocker är att de varit annorlunda.

Avvikande.

Konstiga.

Och att de därigenom stört, irriterat och väckt avsmak hos de som kallar sig "normala" och "vanliga".

Jay-Jay Johansson befinner sig givetvis inte på samma nivå som de omnämnda, men får man Svensson att må illa med sina blotta uppenbarelse har man kommit en bra bit på väg.

Apropå Pop anser några av oss som jobbade där att Ulf Lundells text om Cornelis Vreeswijk var det bästa den tidningen, i all sin glans, någonsin publicerade.

Därför hoppas jag att han använder sin nystartade hemsida - där ni just nu bland annat hittar en sanslöst lång, men väldigt läsvärd, intervju - till att skriva nån liten stänkare då och då.

Det enda roliga med videoaktuella "Rockstar" är att den godmodige, brittiske managern heter - Mats!

På cd nummer tre i fjolårets box med live-material från Elvis karriär i Las Vegas finns en sjukligt makalös version av Neil Diamonds "Sweet Caroline".

Den kan bli sommarens hit här borta i mina kvarter.

Det lackar mot jul och Tony och Silvio kan inte låta bli att sörja Big Pussy, men Paulie slår ifrån sig.

- He was like a brother to me. Then he fucked me in the ass. So fuck that fat fuck!

Den "Sopranos"-repliken har jag levt på i en vecka nu.

Orsaker till extas

Per Bjurman