Håkan sjunger inte falskt – bara vekt och bräckligt

NÖJE

Ni har fel.

Håkan Hellström är en lysande popsångare.

Fattar man inte det fattar man inte popmusik överhuvudtaget.Önskar jag slapp idissla dessa självklarheter, men efter ytterligare ett par hundra mail i ämnet – de flesta påfallande aggressiva – känns det nödvändigt att sätta ner en 46:a i gruset igen.

Argumenten är de gamla vanliga och kan sammanfattas ungefär så här:

Håkan sjunger falskare än en bofink och jag som inte hör det är i bästa fall tondöv men minst lika ofta värd en utdragen, plågsam död.

Men ni har, i er patetiska fantasilöshet, fel.

Håkan sjunger INTE falskt. Däremot har han en vek, bräcklig, skör och vinglig sångröst.

Det vore inte särskilt lyckat om han skulle tävla mot Aretha Franklin på en soulscen – eller fick den befängda idén att ställa upp i något så vedervärdigt som en musikal.

Men nu råkar den unge göteborgaren ägna sin dyra tid åt popmusik. Popmusik byggd på ömma känslor och total utlevelse och sådan popmusik framför man de facto bäst med just en vek, bräcklig, skör och vinglig röst.

En av poängerna med en låt som ”Kom igen Lena” är att höra honom satsa så våldsamt hårt med den rösten. Att han tar i så gränslöst mycket. Att han vågar visa sig så naken och sårbar.

Det är just det som är så oerhört vackert.

Men kälkborgarna har aldrig förstått att det trasiga, udda och ofullgångna alltid är intressantare än det perfekta och fattar man inte det fattar man inte heller popmusik.

Nu vet ni det.

Alla djurgårdare som kysste Lennart Johanssons pokal i helgen bör vet att den, som det heter, är ollad.

Får givetvis lika många, och lika kälkborgerliga, mail om Håkans påstådda stölder också.

Vad gäller den ”diskussionen” tycker jag Tore S sa allt som behöver sägas i sin lysande artikel i Puls i fredags:

”Det är lätt att hos honomn hitta citat från andras musik och texter. Kanske lättare än hos nån annan. Men det är ändå direkt omöjligt att hitta nån som låter som Håkan Hellström.”

Just så, just så.

Det var väldigt roligt att se Robyn massera Ola Lindholms tunga i ”Riktig talkshow” i fredags.

Om man själv alltid håller distansen, alltid spelar safe och aldrig någonsin skulle ta risken att framstå som löjlig är det förmodligen lätt att ständigt och jämt sitta och tycka att alla andra skribenters tillkortakommanden är ”underhållande” och ”roande”.

Detta apropå ”Pop i fokus”.

Fredrik Lindström kan mycket väl vara det allra bästa vi har.

Orsaker till extas