Äntligen finns det ett riktigt indiepris

NÖJE

The Embassy, Marit Bergman, Hans Appelqvist, Totalt Jävla mörker och Timbuktu kan vara glada.

De fick alla motta Manifestpriser i fredags.

Och Manifestgalan kommer om inte annat att bli väldigt prestigefylld med tiden.

Det är så utbrytaren från Grammis heter.

Manifest.

Den har inför sin jungfrukväll, den på Kulturhuset i Stockholm i fredags, fått viss kritik för att den enbart är ett pris för band och artister som ligger på de så kallat oberoende skivbolagen.

Så sent som just i fredags skrev vår egen Håkan Steen - i vida krestar också känd som lo fi-Håkan - om det olyckliga i att intressanta, begåvade namn som råkar ha sin hemvist på något av de fem major-bolagen utesluts helt.

Naturligtvis har Håkan - som jag ogärna opponerar mig emot - rätt i att det viktiga borde vara vad man gör - inte på vilket bolag man ligger.

Samtidigt kan jag inte låta att bli att tycka att det är bra att det, trots eventuella brister, äntligen finns ett riktigt indiepris: ett pris för de små och udda och annorlunda; en gala som lyfter fram dem som ingen till vardags har råd att marknadsföra.

En av den allra första Manifestgalans stora kungar heter Hans Appelqvist. Han gick hem med två priser - en i klassen "dans", en i klassen "postrock/electronica".

Jag får härmed erkänna att jag vet skamlöst lite om denna Appelqvist.

Skratta ni, indiefilurer.

Nu tänker jag ju ändå kolla upp honom.

Och det måste vara själva poängen med den här sortens pris, att fler ska få upp ögonen för begåvningar som, i brist på marknadsföringsresurser, går de flesta förbi annars. Fortsätt så - och Manifest blir snabbt ett stort, viktigt och prestigefyllt pris.

Till mina kolleger i mainstreampressen säger jag:

Det finns dom det är viktigare att bråka med än de här medellösa uppstickarna.

Grammis " ja, tjenare.

Ingen bryr sig längre.

Inte vi.

Inte tv.

Inte artisterna.

Och knappt ens skivbolagen.

Det finns bara ett stort, brett musikpris i Sverige och det är Rockbjörnen.

Göteborgare ska inte spela hockey. Göteborgare ska fiska sill och stå i gathörnen och dra vitsar för varandra.

Läser inte särskilt mycket poesi, men Bob Hansson regerar. På skiva också.

Göteborgska sängvätare gnällde över hårda leksingar, men den crosschecking Mikael Andersson satte i halsen på Johan Eneqvist hade gett fängelse ute på gatan.

The Knife bör kunna bespetsa sig på en handfull Manifestplaketter nästa år. Albumet "Deep cuts" blir bara bättre och bättre och snurrar ständigt här ute i vår suburb. Det sound syskonen Dreijer utvecklat är verkligen helt eget, helt originellt.

Ricard Rico Slava Persson i Tre Kronor. Nu blir det åka av.

Det är i alla fall inte januari längre. Det är i alla fall inte j ä v l a januari längre.

Orsaker till extas

Per Bjurman